2014-01-31
11:59:36
Tidskriften som förändrade mitt liv
Ord&Bild 1/1971 blev till en revolution i mitt eget liv
och tänkande. Det var ett temanummer om Pariskomm-
unen. Det var också en artikel om striden mellan Brecht
och Lukacs, det handlade om realismen(vilket fick till kon-
sekvens att jag köpte Lars Bjurmans djuplodande bok i
ämnet utgiven på det gränsöverskridande förlaget Bo
Cavefors).
Pariskommunen var en folkets revolt 1971. En revolt som
varade i 72 dagar. Det var en reaktion på dels kriget mot
Preussen men i synnerhet mot den egna överheten.
Det var snabba ryck. Soldater och folket tog över staden
och snabbt började man med att organisera sig. Det blev
som det blev men intentionerna var synnerligen goda.
I eftermälet kom kritik att förhållandena var allt annat än
goda för en revolution. Man var före sin tid. Denna kritik
som från Marx och senare också Lenin.
Men det var inga partiers revolution. Det var en folkets
revolution.
En stor lärdom av revolten var att överheten är national-
istisk när det passar. Överheten ser till klass först och
nation sedan. När revolten slås ner får de franska trupp-
erna stöd av Preussen. De 30000 som avrättas av arku-
buseringspatruller utan rättegång och dom, mördades
av en överhet som hellre stödde sig på Preussen än sitt
eget folk.
Det som gjorde intryck på mig var hur de franska författar-
na agerade på Pariskommunen. Stora författare som Zola,
Flaubert och Dumas fördömde kommunen och tyckte att
blodbadet som följde var i underkant. Flaubert var sällsynt
blodtörstig och jag antar att det var detta som fick Jean- Paul
Sartre att hata honom så innerligt. Sartre vigde fler år av sitt
liv att skriva en hatbok på 4000 sidor om Flaubert(tyvärr kan
jag inte franska annars hade jag frossat i detta).
De enda av de stora författarna som stod upp för kommunen
var Victor Hugo och Jules Valles. Den senare tog det mer än
hundra år att få översatt till svenska. hans trilogi om Jaques
Vingtras är av samma dignitet som Martin Andersen Nexös
Pelle Erövraren(och de följande två volymerna om Morten Röde)
Jag var så överväldigad av de oförätter som genomfördes under
Pariskommunens fall så när vår lärare i svenska skulle prata om
de stora franks författarna som Zola och Flaubert överföll jag
henne verbalt och sa att hon hade blod på sina händer. Ett lätt
överdrift kan jag tycka idag.
Kommentera inlägget här:
