2014-05-16
11:51:00
konflikthantering
Jag blev vittne till en konflikt i skolan idag. En liten kille
var vild, vet inte vad han gjort, och hans lärare försökte
få honom att lugna sig.
De höll fast honom och han blev inte lugnare av det.Till
det kom att en massa elever flockades runt i nyfikenhet.
Det är en av de viktiga lärdomarna jag har med mig från
mentalvård och omsorg: håll inte fast. Släpp ös och kom
bort från situationen. Rörelse lugnar ner. Långa prome-
nader, snabba löpningar och bort från konfliktens start.
En av de sämsta råd jag fått fick jag när jag började inom
omsorgerna och skulle arbeta med ett särskilt utåtagern-
de ung man. Föreståndaren sa att jag skulle hålla fast ho-
nom om han började att slåss. Jag gjorde det och jag fick
ligga i timmar med den unge mannen i kroppslås. Han var
vig och smidig och stark. Till slut gav jag upp skickade ho-
nom ur huset och jag efter. Vi sprang i högt tempo i några
minuter och plötsligt stannade han, hämtade andan, och sa,
det är bra nu.
Jag har haft flera liknande incidenter och alltid löst det med
promenader och löpning. Fungerar alltid.
Om en människa, ung som äldre, inte kan hålla koll på sig
själv utan agerar utåt så lär inte den personen känna sig
lugnar att bli fasthållen i sitt kritiska tillstånd. Tvärsom.
Mentalvårdens policy, hoppas det blivit bättre på senare år,
att bälta oroliga människor har alltid stört mig. Jag var med
några gånger med en grupp vårdare som hoppade på pat-
ienter, bältade dem och sprutade dem. Otrevliga minnen.
Jag vägrade snart att ställa upp på det och kunde inte heller
då jobba kvar med akutvård.
Favoriten är dock den man som lågt bältad i ett maniskt till-
stånd och som pratade oavbrutet och släppte de loss honom
började han veva. Jag skulle vara ex-vak på honom och fråg-
ade om det var ok att ta med honom ut och löpa. Jag fick göra
det på egen risk. Jag hade just gjort repmöte. Jag var rakad och
hade stort skägg. Han frågade: e du nån jävla soldat, eller? Japp,
det kan du ge di fan på och nu skall vi träna, svarade jag.
Vi sprang i några timmar i Lillhagsparken och alternerade med
situps och armhävningar. Han tog helt slut. Jag fick i princip bä-
ra honom upp till avdelningen. När jag kom för nästa pass sov
han fortfarande. Han vakande upp och hade så ont att han inte
kunde röra sig. Varje rörelse skickade ut smärtsignaler. Värre
träningsvärk har jag aldrig sett. Men han lugnade ner sig. Vi
pratade och pratade och han blev bättre. Jag vet inte vad som
hände med honom senare men tror att han för alltid kommer
att minnas natten i Lillhagsparken.
Kommentera inlägget här:
