2014-11-06
16:12:53
Tänk på döden
I en ny bok skriver Anna Lindman om döden. Den där som vi alla
en gång måste möta. Hon skriver bl a att vi idag nästan aldrig möt-
er eller ser en död människan utanför fiktionen.
Jag tänker då på mina år på långvården på Lillhagen. Där blev det
nästan vardag att packa in döda.
De flesta dog i ensamhet utan att göra något större väsen ifrån sig.
De dog under några dagars tid. Sakta ebbade livet ut. Man vattnade
deras gom och läppar med fuktiga tussar och man tvättade dem för-
siktigt. Några få dog under ångest. De kunde vakna till i kallsvett och
gripa efter hjälp som inte fanns att få annat än i lugnande medicin.
När de dött tvättade man dem och de enda jag minns med obehag var
det som alltid rann ut ur röven. En kletig sörja som stank.
Sedan packade man in dem i en svepning som var att förstärkt papper.
I början skulle man knyta ihop käken med ett snöre men det brydde vi
oss aldrig om. När paketet var klart körde man ner dem till frysrummet
i kulverten där de fick dela frysskåp med andra. En gång minns jag att
det var fullt och vi fick lämna liket på en stålbrits.
Döden var en del av jobbet och ganska snart fylldes tomrummet av en
ny patient.
Då jag inte hade några problem med att göra iordning och packa in dö-
da blev det en hel del möten med döden under åren. Mot slutet av min
tid på Lillhagen rationaliserades hanteringen och man slopade svepning-
en och man la den döde mellan lakan och körde ner dem.
Det enda jag minns att jag kunde känna som tragiskt var att de flesta fick
dö i ensamhet. Det fanns ingen som ville följa dem den sista stunden på
jorden. Leva ett liv och dö avsaknad av ingen är ju inget man önskar någ-
on.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Väldigt fint men lite tragiskt skrivet. Minns min arbete på en palliativ avdelning lite sådär. Fast jag upplevde det mer som tröstande. Att det var bra att det fanns personal omkring hela tiden att hålla handen och tvätta av. Istället för att personen skulle dö själv.