2015-04-29
12:10:00
De gamla
När man blir gammal breder den stora ensamheten ut sig.
Om man då drabbas av demens eller alzheimer blir det ju
inte bättre.
Man kommer till avdelning och där finns inte tid eller resurser
att ta vara på varje individ.
Så gott som varje dag sticker jag ifrån och tar ut farsan på
promenad. Vissa dagar vill han inte utan tycker att vi skall
villa. Jag står på mig och vi stormar runt i Strömmensberg
och med hjärtat i halsgropen halvspringer han ner för backar
med sina stavar. Gubben är ju gammal löpare och skidåkare
så det sitter i. 88 år gammal tycker han dock att i år skall avstå
Göteborgsvarvet men är lite orolig över att inte få behålla jobb-
et.
Han pratar och längtar till sitt torp i Värmland där han föddes
och där han bodde stora delar av livet och särskilt efter pension-
en. Han är medveten om att han tappar bort sig ibland i tid och
rum.
Jag tänker på hur man strukturellt skulle kunna bygga in gemen-
skap.
Bygga komplex med studentlägenheter där en del av hyran var
att umgås med de äldre som finns i samma komplex( finns redan
Bygga dagis där småttingarna kan gå igenom lokaler där de gamla
finns. SE de gamla ögonen när ett litet barn kommer in i lokalen.
Bygga in hund- och kattdagis där djuren kan frottera sig med de
gamla.
För ofta blir de ju bara sittande.
Stimulansen måste komma utifrån.
Ett samhälles status och humanitära nivå bestäms över hur väl vi
tar hand om våra sjuka, gamla, barn och de med olika former av
funktionshinder. Trots allt blir det bättre. Den långvård jag började
inom på 70-talet var usel i jämförelse med dagens.
Men säg det som inte kan bli bättre.
Kommentera inlägget här:
