2015-04-09
12:39:22
Det utmätta tiden
När mina föräldrar nu börjar till åren och inte riktigt
klarar sig själva inser jag att även min tid är utmätt.
Jag har levt längre än jag kommer att leva. Döden
som är det enda som förenar oss alla kommer hur
jag än gör. Det stör mig inte. Med åldern rätar en del
frågetecken ut sig och när det sista frågetecknet är
borta finns inte så mycket mer att leva för.
Jag lever en bit in i andra halvlek i en turnering där
det inte finns övertid och där man inte kan hoppas
på straffsparkar. Oavsett resultat är allt över när pip-
an blåser.
Lite av mig kommer att föras vidare i de gener som bärs
av mina barn och mitt barnbarn, men det har ju ingen
betydelse i egentlig mening för mig efter döden. Då är
jag borta och så också mitt medvetande.
Det är märkligt att det i vår moderna tid finns människor
som ältar runt en stor del av sin vakna tid med vad de
skall göra efter att de har dött och blivit maskföda. De ex-
trema tror att de skall få knulla oskulder och andra tror att
de i evighet skall sitta på kafferep och prata. Hur tråkigt är
inte det scenariot. Vad fan skall man göra med all den tid
som sägs skall komma? Om det nu finns en kreatör till det-
ta hur pervers är inte han? I ett liv på jorden tillåter man i
princip vad som helst i plågsamheter för att efter jordelivet
finns i en värld helt utan motsättningar.
Döden och det eviga mörkret låter som en befrielse jämfört
med att sitta på kafferep och prata med helt ointressanta
människor i en evighet.
Kommentera inlägget här:
