2015-02-12
22:18:59
Film
Inatt såg jag Fåglarna av Alfred Hitchcook från 1968.
När den kom var den nyskapande för skräckgenren
och den sysselsatte mången tolkare om vad Hitch-
cooks film förmedlade.
Det handlar alltså om att fåglar attackerar en liten
amerikansk kuststad där det vanligtvis inte händer
så mycket.
Ingen förstår varför fåglarna angriper.
En äldre ornitolog förklarar att det är strunt att fåglar
skulle samarbeta över artgränserna. Vetenskapen
kan alltså inte förklara, ändå händer det.
När vetenskapen inte kan får fördomarna ta vid. Huv-
udpersonen, en galant storstadskvinna blir syndabock.
Innan hon kom till den lilla staden fanns inga problem.
Det är en film som bygger på stämningar. Ingen musik!
Om man kan bortse från trickfilmningen där tiden tagit
ut sin rätt kan man istället se en film där kamera och
skådespelare stor i centrum.
Jag kände också en nostalgi. Det var en tid när jag hade
bio som det stora avvikandet i vardagen. TV bestod av
två kanaler som sällan var något som kvällstid berörde
en ung pojke.
Innan jag fyllt femton så var det att springa till biografer
där man inte var så noga med ålderskontroll. Det blev
Mignon på Linnegatan, Flamman på Redbergsvägen,
Fyren och Kaparen på Stigbergstorpet och ibland lur-
ade jag med morsan. Vi såg Soldier Blue på Cosmo-
rama och av den romantiska komedi som jag sagt till
morsan att det var blev det inget. Hon bet av en plomb
när massakern på indianbyn blev som värst.
Jag minns att när vi pratade om Horse och Soldier Blue
fanns inte mycket av analys om indianers utsatthet vilk-
et var tanken med filmerna. Nej, vi pratade om skalpering
och örnklor i bröstet när det gällde Horse och det stora
med Soldier Blue var skottet i ögat och ett avskuret bröst.
Kommentera inlägget här:
