leifsjoqvist

Jag läser en synnerligen intressant artikel i Sydsvenskan.

Det handlar om hur näthatet kom att omfamna de två pojk-

arna som blev brutalt nedtryckta av ordningsvakter och

som sedan bara försvann.

Där står bl a:

Det är sant att majoriteten av de försvunna är killar mellan 15-17 år. De är lika sant att 90 barn under tolv år, försvunnit sedan 2012. Och att drygt 30 av dem var under sex år.

Det är alltså dem som kallas för de skäggiga barnen och som titt som tätt beskylls för att våldta, stjäla och med sin blotta närvaro sänka huspriser och höja försäkringspremier i fina villaområden.

De få vi hittade berättade om övergrepp och strategier för att överleva. Om nioåringens bakgrund påminner om deras, har också han växt upp i en värld där en insikt blivit mer värdefull än någon annan.

Att aldrig lita på vuxna.

Hur kan man hata barn på det sättet?

Vuxna sitter på nätet och hittar på saker för att ställa de

båda pojkarna i sämre position så att de förtjänade att

bli nedtryckta? Hur är det möjligt?

Det är obehagligt. Mycket obehagligt.

Jag minns förra hösten. Till Backa kom flera familjer somaliska barn.

Några av dem sprang vind för våg och var ute sent på kvällarna. Många

var irriterade på dem. Några sa mindre trevliga saker om dem.

Så en kväll när de var ute och sprang på planen när det var match

röt jag åt dem att gå därifrån. Jag sa till dem att stå stilla bredvid mig

och inte röra sig. Jag sa att jag ville se matchen utan att de sprang på

planen. Efter någon minut känner jag en hand i min, en arm runt mitt

ben och den tredje som trycker sig mot mig. Vi stod så och de var helt

lugna.

Numer hejar vi glatt när vi möts. De ropar efter mig när jag kommer på

cykeln.

Jag har arbetat med många barn som irriterat mig, men att gå till att

trycka ner dem och dunka huvudet mot marken har inte funnits i min

begreppsvärld.

Det är som sagt något unket som sänker sig över vårat lilla land.