2015-01-03
00:40:28
Vänsterns förfall
Den vänster som idag finns inom de etablerade partierna
och som sympatiserar med dessa i diverse verksamheter
visar att Marx hade rätt in en av hans centrala teser:
Varat bestämmer tänkandet.
Jag läser America Vera-Zavalas debattartikel i GP och fun-
derar över hur man ser på vad som är ett gott liv och inte.
Denna vänster delar högerns syn på vad som kan kallas
misslyckade existenser, alltså alla de som arbetar i låglöne-
yrken.
Denna vänster gillar dock att tycka synd om de som inte kla-
rar att leva på egen lön, men det är ett von oben perspektiv
som gör att det känns allt annat än bra.
De ondgör sig över att invandrare blir diskare, vårdbiträden,
städare eller något av alla andra yrken som anses vara lå-
ga och skamliga.
Vem skall då i slutändan göra dessa arbeten?
Jag har träffat så många s k vänster som är så uppfyllda av
sig själva att jag i ärlighetens namn, på ett personligt plan,
inte kan skilja dem från en nyliberal. Det är alla dessa som
börjar med att fråga vad man jobbar med och man kan se
deras vämjelse över att möta lågstatus, sedan går det över
till hur många högskolepoäng man har, samma reaktion, och
blir det riktigt illa som de ofta blir när de märker att det ändå
finns kunskap så kollas det hur många språk man kan.
En riktig vänster skulle ta vid där man en gång slutade att
vara vänster och prata om arbetets betydelse och värdighet.
Då skulle man vända på kuttingen och säga att de som arb-
etar nära gamla och barn är våra viktigaste resurser. De är
smörjmedlet som får samhällskroppen att må bra.
Då skulle man säga att utan städare, diskare och andra hygien-
yrken skulle vi bli sjukare och vara sämre människor. Utan dem
sprider sig sjukdomar och farsoter.
För vad gör de flesta intellektuella egentligen för nytta?
Då skulle man värdera arbetet på ett nytt sätt.
Då skulle man kräva att hela samhället gjorde om sitt
sätt att ge människor ersättning.
I solidaritetens namn skulle alla de som gör dessa vår bas-
sysslor lyftas fram och värderas.
Då skulle man inse att varje människa behöver känna sig vik-
tig och behövd. Alla människor kan bidra med något. Det hand-
lar bara om att ta sig tid att lyssna och ge utrymme. Då skulle
man bereda och ge plats åt alla de som idag är förvisade till
det stora tysta rummet.
När vi ligger där för att möta döden vad är det då vi kommer
att minnas som viktigt i livet:
Karriären? Spotify? Internet? Spel? Kurser? Ipod? TV-program?
Nej, det vi oftast minns är våra relationer. Stora känslomässiga
moment i våra liv. Vänskaper. Kärlekar. Barn.
Om vi kunde ta det till oss skulle vi också under tiden vi lever
lära oss att värdera det som viktigt.
Just den frågan är kanske också den största av våra utmaningar.
Kommentera inlägget här:
