2015-05-03
23:01:36
meningen med livet
När jag nu slutar att röka uppstår frågan om vad meningen
med livet är. Gång på gång står jag på balkongen utan att
först riktigt koppla vad jag gör där. Kroppen har tagit mig
dit för att röka. Vanorna är så starka. Det värsta suget upp-
står i situationer när jag avslutat något eller väntar på något.
Det var då jag rökte som mest och det gjorde gott.
Men i ett större perspektiv kan jag fundera över vad meningen
är att sluta röka för att kanske rädda några år längre liv. Vad
skall jag med den tiden till? Nu var det mer att luftrören lät när
jag skulle sova och att jag fick halsont så det inte gick att röka
som jag slutade. Då jag blev helt utan symptom efter bara någ-
ra dygn kändes det värt att fortsätta sluta.
Jag börjar dock fundera över vad det gör med mitt liv att vara rök-
fri? Negationerna staplas på varandra. Det mesta känns ganska
meningslöst. Hur meningsfyllt var då mitt liv om det var cigaretter-
na som gjorde det värt att leva?
När jag kokar ner det till märgen står det skrivet där som det alltid
stått skrivet. Det finns ingen mening med livet. Det finns ingen högre
mening med vår tillvaro. Det är vår uppgift att fylla vår tillvaro med
mening. I huvudsak handlar det bara om reproduktion. I huvudsak
handlar det om att göra det så bra som möjligt för att skydda denna
reproduktion.
I min värld är det att söka mening i solidaritet och jämställdhet på alla
nivåer. Det handlar om en frihet som inte skor sig på andras liv, välmå-
ende och andras frihet. Det handlar om att skapa förutsättningar för alla
att hitta ett sätt att utvecklas och i synnerhet få möjlighet att utveckla si-
na egna förmågor så länge dessa inte skadar andra.
Det är därför jag ogillar religion. Religiösa lever för att dö. Först efter död-
en uppstår den stora meningen för dem. Det gör dem farliga. Deras okän-
slighet för livet i sig gör dem farliga.
De som inte vill eller kan leva i sig själva och i nuet utan hänskjuter livet
till utopier är också farliga. Revolutioner kan vi tyvärr inte vara utan. Men
vi kan vara utan alla dessa som vill skapa revolutioner utan att det finns
en grund för den.
Det är märkligt att ju äldre jag blir ju suddigare blir konturerna för hur sam-
hällen fungerar. Det var så enkelt förr. Det var egentligen det goda mot det
onda. I de godas gäng kunde man blunda för det mesta för det tjänade ett
större mål och detta utan en Gud.
Kommunismen så som den praktiserades under 1900-talet var revolution-
erande. Folk fick det bättre. Från 80-talet kan ju kapitalismen också tacka
kommunismen för att ha fått fritt spelrum. Frågan är dock hur länge kapi-
talismen håller sig på mattan när det inte finns motkrafter?
De som under efterkrigstiden slogs för frihet och självständighet stred då
med röda böcker som ledstjärnor. Idag har de ersatts med den stora gröna
boken och en Gud. Fienden är dock densamma.
Så vad hitta mening i detta? Än så länge i det nära och det lokala. Det som
är överblickbart.
Kommentera inlägget här:
