2015-11-04
20:28:13
Identitetspolitik
På 70-talet när jag organiserade mig politiskt
fanns inom en del av vänstern en stark riktning
som menade fullt ut att arbetarklassen befrielse
var dess eget verk.
Alltså var man inte arbetare kunde man inte vara
en god revolutionär. Den som läst Dag Solstad och
hans roman om gymnasielärare Pedersen vet vad
jag skriver.
Mången medel- och överklass som var glödande
revolutionärer fick ta av sig fracken och sätta på
sig overallen och bli arbetare.
Det gick sådär.
Den uteblivna revolutionen gjorde att man fick omvärdera
tanken om varat i klass. Man övergick, eller återgick, till
att prata om klassståndpunkt istället. Så även om man nu
var överklass kunde man vara revolutionär.
Skillnaden på dagens intersektionella tänkande är att det
ju faktiskt gick att ta del av revolutionen genom att ändra
sitt leverne, men med det intersektionella är det ju inte så.
Jag kan inte bli kvinna (jo, jag kan ju operera mig).
Jag kan inte bli invandrare i Sverige.
Jag kan byta sexuell läggning så där har jag ju en rimlig
möjlighet att bli en intersektionell.
Inte heller kan jag göra något åt min fysiska ålder.
Kommentera inlägget här:
