2015-09-18
00:06:17
Om då och nu
Jag undrar över detta kollektiva hjärnsläpp som
råder i vårat land. Var jag än går pratas det om
flyktingar och skulle det pratas om något annat
så pratas det om kriminalitet och det brukar ju då
också förknippas med kriminalitet.
Jag blev politiskt intresserad i en tid då man kun-
de se bakom det som sades vara det rådande.
En tid då man kunde se orsakssamband till vad
som gjorde att de som sades vara uppenbart in-
te var så tydligt. Det fanns fler verkligheter eller
rättare tolkningar om vad som var verklighet.
Bara en sak som att om vi sparkade ut alla flykt-
ingar och en del invandrare så skulle de pengar
vi lägger ut på dessa gå till skolor, omsorg och
sjukvård.
Hur då?
Sedan 90-talet har det skett en överföring av till-
gångar till de rika som i sin tur skapat ett klass-
samhälle som vi inte haft sedan slutet av 1800-
talet.
Varför skulle dessa resurser som högst eventuellt
frigjordes hamna i vård, skola och omsorg?
Varför skulle kapitalet inte lägga beslag på denna
uppkomna kaka som står där på bordet?
Vilket parti skulle driva den frågan och hur?
Jag försöker förstå.
Ett parti skulle alltså säga:
Nu har vi skickat iväg 1000 syrier tillbaka till Aleppo
och för de pengarna skall vi nu rusta upp skolor i
Göteborg.
Blir inte pensionärer förbannade då?
Detta är högst spekulerande. Så presenteras inget.
Hur pengarna skulle fördelas skulle aldrig komma
upp så att någon begrep, men åter, varför skulle
de komma till de mest behövande om vi inte gjort
de prioriteringarna de senaste 30 åren.
Och jag undrar över alla dessa som ser med rosen-
röda blickar tillbaka i historien.
Var det bättre förr för att vi hade mindre kriminalitet
och färre invandrare eller var det för att det fördes
en annan politik?
Vad jag kan minnas var det inte många som hyllade
invandrare eller var mindre rädda för brott när jag väx-
te upp på 60- och 70-tal.
Jag minns rädslan för de okända och hatet mot romer.
Det fanns om än inte samma utsträckning som idag en
rädsla och ett hat mot de andra.
Då var de flesta vaccinerade mot nazism och fascism
och ens åsikter eller rörelser som kunde komma i när-
heten av detta. Folk var organiserade i olika former av
folkrörelser och de flesta var på ett eller annat sätt del-
aktiga.
Men polisen sågs inte med blida ögon.
Inte av många där jag växte upp vare sig i stad eller land.
Om någon blev misshandlad var det ingen självklarhet att
gå till polisen. Jag kan inte minnas någon som anmälde
ens den råaste misshandel.
Då som nu fanns det områden där våld och droger var van-
liga och kanske fanns det flera Bullerbyn då än nu. Det fanns
framför allt inga sociala medier eller media som rapporterade
om precis allting som sker som det är idag.
På landet anmälde man inte tjuvskyttar eller tjuvfiskare och att
jobba svart eller lura till sig bidrag var ju vardagsgärningar.
Man hjälper sin granne och staten är till för att luras särskilt om
staten är stockholmsjävlar.
Det var i det stora hela inte bättre för romer, tattare, invandrare,
människor med psykiska eller fysiska funktionshinder, sexuella
undergrupper, psykiskt sjuka eller ens för gamla.
Det som under 70-talet läste Pockettidningen R kunde ju gång
på gång se bristerna i välfärden. Bristerna som drabbade de
som inte var som andra.
Hur kan man vilja tillbaka till det?
Kommentera inlägget här:
