2016-04-16
23:36:00
Tvivel till det extrema
Många svenska unga har rest till Syrien för att slåss
för IS för att skapa ett islamistiskt lyckorike. Sara be-
rättar i P1 om sin resa.
Hennes berättelse påminner en aning om en dröm om
ett lyckorike. Det påminner om en vänster på 70-talet
som drömde om ett annat lyckorike(om än utan en Gud).
Det handlar i första hand om ilskan över orättvisa där USA
krigar om dödar kvinnor och barn och det finns ingen mot-
kraft som kan få dem att sluta eller ens att det blir några
konsekvenser mot detta dödande.
Saras historia haltar. Det finns en annan historia som ligger
bakom och som inte berättas.
Jag minns nästan på dagen när mina tvivel hoppade till och
blev till mer än tvivel.
Under nästan ett decennium hade jag sett lösningen i revo-
lutionen. I partiet. I Kina.
Men när Kina alltmer förvandlades och en diskussion uppstod
om hur det egentligen var i de stater som kallade sig kommunis-
tiska. Var det så jag ville ha det? Var det i sin ordning med rep-
ression och förtyck bara för att man kallade sig kommunister?
Var revolutionen nödvändig? Argumentet, ty Lenin skrev, var ju
inte mer värt än de som hävdade Bibels rätt.
Så jag for till Stockholm på en fredskonferens, jag tror det var 1986.
Temat var fred och världsfattigdom och skuldkrisen i Tredje Världen.
Utanför lokalen där vi skulle vara stod några representanter för Sen-
dero Luminoso, den upplysta stigen var en gerillarörelse i Peru som
i sin praktik var närmast kriminell. Men dessa representanter utmålade
Sendero som den stora lösning. De var omöjliga att prata med. De
var oerhört aggressiva. Även om jag vid tiden hade en del gemensamt
med dem skapade mina mycket hovsamma frågor en stämning som
nästan utmynnade i ett slagsmål. De var i sak propagandister. De sök-
te inte ett samtal. Jag gick därifrån med frågor i ilska.
Under konferensen hamnade jag med en pingstpastor. Han hade arbetat
med humanitär verksamhet i flera länder i Afrika. Under konferensen var
han den som oftast höll med mig i diskussionerna om världens fattigdom
och vad som borde göras. Vi hade ju inte så mycket gemensamt. Hade
vi diskuterat tro hade vi antagligen inte kunnat enas om annat än att vi
inte var överens. Men han var pragmatiker. Han hade sett hur det såg ut.
Nu ville han hitta lösningar för att åtgärda problemen och han letade lös-
ningar oavsett vem som föreslog dem.
På tåget hem skapade helgen i Stockholm en massa frågor.
Kommentera inlägget här:
