2016-08-10
15:00:45
När identitet blir viktigare än klass
Sedan några år har vänstern tappat mark. I en tid när
skillnaderna ökar och vi har ett proletariat som närmast
är stigmatiserad i våra förorter borde vänstern vara där
och verka och organisera. Men så är det inte.
Istället för att propagera och agera svarar man bara upp
när det etablerade angriper märkligheter i våra förorter.
Min fiendes fiende är min vän.
Det är som Jan Myrdal skrev i Avgörande år i slutet av 70-
talet: Allt är inte guld som glimmar, allt är inte radikalt som
reaktionen angriper.
Man är inte radikal bara för att man bor i förort.
Tvärsom.
Den kraft som bäst arbetar i förorten är den som samlar
flest till sig. Idag är det islamism och traditionalister. Man
kan se hur många svenskar med turkiskt ursprung som
livligt hyllar en reaktionär som Erdogan.
I GP skrivs det om unga som försvarar hederskultur och
att man skall hålla sina döttrar och systrar borta från offent-
ligheten då de måste kuvas till sin framtid som hemmafruar.
Det skrivs om att homosexuella måste dö. Så var hittar
man det minsta radikala i detta?
Det är inte så konstigt att vi fått en sådan utveckling.. När
människor hamnar utanför och blir exkluderade söker de
efter sammanhang. Om det erbjuds i en religiös eller kult-
urell kontext är inte skrivet i sten utan bara ett uttryck att
det var detta som fanns till hands.
Kommentera inlägget här:
