2016-12-31
14:28:40
Folket i Folket I Bild
Jag har läst Fib/Kulturfront sedan första tidningen 1972.
Tidningen då var en slags rekonstruktion av Folket i Bild
som fanns mellan 1934-63. Tidningen fick en språngstart
då den sammanföll med IB-affären vilket var en av förra
seklets stora skandaler där övervakning av svenska med-
borgare över infiltration i svenska organisationer till samm-
arbete med utländska underättelsetjänster som fick männ-
iskor dödade och allt detta sanktionerat av den svenska
staten och den svenska socialdemokratin.
Det var också styrt av de då maoistiska partiet SKP. Även
om det pratades om folkfront var det en liten grupp som i
år styrde tidningen. Så när SKP hamnade i krisa hamnade
också tidningen i kris och förlorade sin identitet. En identi-
tet jag aldrig tyckt den återfunnit. Så efter decenniers prenu-
mererande så avtog mitt intresse på 2000-talet. Jag har
återtagit efter kampanjer men aldrig förlängt. Tidningen är
helt enkelt inte intressant.
Så blev jag åter uppringd för att ta en prenumeration och hon
som sålde in tidningen till mig sa att det tillsatts en ny redak-
tion. Det lät intressant.
Jag tror nämligen att om vi skall få en ny kraftfull vänster måste
den komma från de unga som släpper barlasten från det gamla.
När jag läser FB-tråden blir jag inte särskilt upplyft. Där finns
de gamla stofilerna kvar. Det är en Evert Larsson, om än inte
omgiven av många, som står för en slags vänsterbiologism. Där
finns de som hävdar att vi skall stötta Ryssland i allt de gör och
drömmer våta drömmar om det gamla Sovjet. Igår läste jag någ-
on som skrev att Sverige är en diktatur och att all information
är filtrerade och vi alla är lurade. Jag tänker då på 70-talet där
just denna tanke var ledande inom all vänster och att denna
tanke så väl stämmer in med vad extremhögern idag säger om
samma sak. Assad är en hjälte, Ryssland är good guys, kurder-
na är USA-agenter och i synen på invandringen sammanfaller
denna slags vänster exakt med SD. Det är märkligt att denna vän-
ster så totalt släpper klassaspekten i sin analys. Det finns även
röster som är positiva till hur USA agerar i världen.
Den blir mer upproriskt moralisk än analytisk vilket också märks i
alla övertoner.
Jag tänker på Sven Lindqvists bok Elefantens fot som handlar om
Afghanistan och solidariteten med afghanerna i deras kamp mot
den sovjetiska ockupationen. Lindqvist skriver om solidariteten att
den måste ha någon slags identitet och igenkännande. Vi var sol-
idariska med Vietnam för de slog för befrielse och socialism. Samma
gällde med befrielserörelserna i Afrika eller Latinamerika. Befrielse,
socialism och ett nytt och bättre samhälle. Det var grunderna för
solidariteten. Om detta ser man knappt något idag. Jag har svårt
att känna solidaritet med ett Ryssland som kränker folkrätten i Uk-
raina, som släpper ekonomin i händerna på en liten grupp oligarker,
och som uppnebart har en större agenda än en för bara Ryssland.
Jag har svårt att gråta blod över att diktatorer som Hussein, Qadaffi
eller Assad sopas bort. Jag har svårt att sörja talibanerna. Min fien-
des fiende är inte min vän.
Parollerna för Fib/K är ju minst sagt giltiga idag:
För en folkets kultur
Yttrandefrihet
Antiimperialism
Men Fib/K verkar mera bygga ett Babels torn där alla säger sig ha
en röst och den rösten är så viktig att man inte lyssnar på någon an-
nan, vilket kan lyftas på ett högre plan med sociala mediers ökande
betydelse i våra liv.
Kommentera inlägget här:
