2016-12-14
21:15:00
Svenskhet
De Sverigevänliga(borde snarare kallas Sverigehatiska) pratar om
sina svenska värderingar och det kan man milt sagt säga ändras ef-
ter vem som sist av dem kom till tals.
Det finns de som hyllar asatron och får stånd så fort vikingar kommer
på tal.
Det finns de som pratar om kristendomen och då kan jag undra hur
den kan vara svensk?
Det finns de mer politiska som menar att folkhemmet, kvinnofrigörelse
och homosexuellas rättigheter är svenska värderingar, hur nu det kan
vara svenskt?
När vi kommer till kulturen så spretar det ännu värre.
Ja, vad är svenskt?
Språket är det stora sammanhållande för vad som kan kallas svenskt.
Det kan nog alla vara överens om.
När det gäller det med kvinnor och homosexuellas rättigheter har det ju
inte så långa traditioner i landet. Kvinnor hade en bit in på förra seklet
ingen rösträtt och fram till 70-talet fick mannen piska upp sin kärring
om de var gifta. Homosexuella slutade att betraktas som klinisk sjuka
1977.
Vad blir så svenskt?
Folkhemmet var ingen självklarhet för den svenska överheten.
Politisk kamp mot samma överhet gav folkhemmet.
När det sedan gäller kulturen har den ofta utvecklats i kamp.
jag tänker på boken Våra författare som gavs ut på Fib/K i slutet av
70-talet. De svenska proletärförfattarna skrev inte i en svensk tradi-
tion utan i kamp mot densamma. Våra största författare var lika myck-
et folkets författare som svenska och var internationalister.
En Strindberg skrev inte för den svenska överheten och det gjorde inte
heller en senare Moberg. Selma Lagerlöf stod upp för republikanerna
och mot fascismen i Spanien.
Ja, i sanning blir det svårt att staka ut det genuint svenska.
Historien kan ju vara både kungarnas eller folkets, inte en svensk historia.
Sammanfattningsvis kan man säga att det som förenar de Sverigevänliga
är hatet mot den andre. Utan hatet som en sammanhållande kitt är man
ingenting. Hur länge skall det gå att fånga folks intresse med bara det?
Kommentera inlägget här:
