2016-02-27
01:07:34
Klasståndpunkt och rasifieringen
Under 70-talet pratade vänstern mycket om klasståndpunkt.
Den som skulle vara med och befria arbetarklassen skulle
själv vara arbetare. Om inte förlorade man sin trovärdighet.
Om detta har Dag Solstad skrivit i Gymnasielärare Pedersen.
I norska AKP(ml) gick människor från sina medelklassyrken
och blev arbetare. Det var en del av kampen för revolutionen
i Norge. Det fungerade inte så bra.
Ändå, det ligger något i det.
Arbetarklassens befrielse måste var dess eget verk, skrev
Karl Marx.
Om man tittar på maoistiska SKP fanns där många från medel-
klassen som när vänstern gick i baklås hoppade av och återtog
sin klassresa och karriärresa. Mången av dagens mediaperson-
er kommer från den resan.
När jag nu läser Johanna Langhorst Förortshat hittar jag en lik-
nande problematik som för vänster på 70-talet.
Langhorst skriver insiktsfullt om livet i förorten och i synnerhet
om bilden av förorten. Jag känner igen det mesta. Om de stig-
matiserade invånarna där, om nidbilderna och om att det trots
allt går att leva ett bra liv i dessa förorter.
Men Langhorst är medelklass och hon är vit.
Detta får de intersektionella rasifierarna att gå i taket och miss-
kreditera henne. Symptomatisk är Lidija Praizovic i AB som kall-
ar Langhorsts bok för "vit välvillig rasism".
Lidija menar att Langhorst är medelklass i allmänhet men i synner-
het vit och därför inte kan skriva om förortsfrågor.
Samma syn som vänstern på 70-talet således.
Socialdemokratin var i sin mest expansiva period aktiva att söka
nya krafter bland sina största fiender, alltså vänstern. Mången var
den kommunist som gick över och gjorde karriär i partiet eller fac-
et, jämför 80-talet då man gick till kapitalet istället.
Också här kan man jämföra rasifieringsivrarna. De klappar med händ-
erna och får uppmärksamhet när de gör motstånd i förorten. När de
väl fått medias ögon på sig sugs de upp och allt som oftast flyttar de
från sin förort och påbörjar sina nya karriärer.
Pantrarna i Biskopsgården gapade under ett år. Sedan försvann de
centrala figurerna till egna karriärer och pantrarna dog.
Megafonen och liknande projekt lär gå samma väg.
Kommentera inlägget här:
