2016-01-02
15:02:00
katastrofen
Under senare år har jag märkt hur kroppen inte svarar
upp på tanken. Musklerna reagerar inte lika fort som
tanken. Det är vad som sker med ökande ålder.
Jag känner i hela kroppen när jag ser andra falla hur
ont det gör. Dessa fantomsmärtor känns nästan upp-
levda.
Så igår när jag varit och handlat och cyklade hem stod
det en grupp grabbar på cykelbanan. Jag tyckte jag tog
ut svängen för att slippa kollision då en va dem tar ett
steg ut. Jag försökte parera men inte bättre än framhjul-
et slog i och jag föll handlöst. Jag hann inte ens tänka
innan jag låg på marken. Jag reste mig snabbt och ner-
vöst kollade igenom hela kroppen. Jag kände ingenting.
Inga skador. Jag kände ett lugn spridas i kroppen.
De fem grabbarna frågade nervöst hur det var med mig.
Jag lugnade dem. Det visade sig att det var ensamkom-
mande och att de varit med på fotbollsträningarna under
hösten i vårat flyktingprojektet. Vi snackade på alla språk
om hur de hade det och de sa att de längtade efter fotboll-
en.
Jag cyklade iväg efter att rättat till styret som vridit sig.
Jag tänkte på vad som hade hänt om jag haft hörlurarna
på och lyssnat på Judas Priest eller Stratovarius( som är
de jag lyssnat på de senaste dagarna)med sprutade adre-
nalin.
Jag blir svaret skyldigt.
Kommentera inlägget här:
