leifsjoqvist

Är i Gårdsjö i Värmland.  Jag har här varje sommar så länge jag levt. Huset ,uthuset och jordkällare är som historiska hållpunkter. Utedasset min filosofiska vrå. Jag kan blicka ut över ängen, se kossor beta, jag kan röka när jag skiter. När andan faller på tar jag båten över sjön och simmar. Längs vägen till båten kan jag fundera över när jag skall gallra i den satta granskogen, i fem år har jag funderat, eller om jag skall avverka resten av skogen. Det är ingen stor skog. Jag vet heller inte vad som är värt att avverka. I detta kopplar hjärnan bort staden och det stora lugnet infinner sig. Jag klipper gräs och gör iordning en ytterdörr. Det går på ett par timmar. Mellan varven läser jag Lehane och Connelly för att hålla igång engelskan. Senaste numret av Respons har jag lusläst och det är en underbar genväg i de mest skiftande akademiska områden. Det finns ingen TV och ingen dator. Det är radion och mobilen som gäller. Det är närmast befriande. Jag tänker på hur mycket tid jag lägger på att slötitta på TV och slösurfa på datorn. Mycket tid blir det. När jag var yngre kunde jag känna stress över den stora ensamheten här, nu bra uppskattning. Döden finns här nära. Min farfar dog i köket 1966. Min far som levde för detta ställe finns nu på hem där de klara tankar han handlar om Gårdsjö. Jag tänker att jag har 10 max 20 aktiva år kvar att leva. Döden kommer närmare. Det stör mig inte. Jag blir maskföda och allt bara fortsätter. Inget före och inget efter för mig, bara ett litet kommatecken i den stora berättelsen. Så det gäller att ta tillvara de små ögonblicken som finns, njuta av detaljerna som ändå är oöverblickbara.