2016-03-31
23:09:03
Livet
Jag satt med min mor på Sahlgrenska hela måndagen.
Vi var där från 10 på förmiddagen. Det gick en hel dag.
Klockan 19 efter röntgen tyckte då ansvarig läkare att
man skulle skicka hem henne. Min dotter körde hem
henne. Min syster som kom ner valde att stanna över
natten. Så två på natten fick morsan problem igen så
man åkte in akut. Väl inne igen sövde de ner henne
och la henne i respirator. Lunginflammation. Så har
hon nu legat i två dygn. Jag kom in till henne idag och
hon öppnade ögonen. Hon var inte klar över var hon
var och hon kunde inte prata då hon hade tuben ner
i lungorna. Vad skulle jag säga? Jag pratade på. Hon
var torr i munnen och jag gav henne vatten på en tuss
och sög girigt. Över hela hennes kropp var det slangar
och hon var inkopplade till nio olika mätmaskiner. det
började lyssna rött på utandningsmaskinen. Så de söv-
de ner henne igen. Där låg hon min lilla mor, med slang-
ar överallt, med en tub i munnen och såg så liten ut.
Prognosen är inte bra. Kanske klarar hon det inte.
Då tänker jag på hur hon i måndags morse vakande fem
på morgonen med stor andnöd. Hon väntade i fen timmar
innan hon ringde. Hon ville inte störa. Många gamla är såd-
ana. De vill inte störa. De vill inte ligga till last. Det är så
jävla sorgligt.
Närmaste dagarna avgör om hon överlever och även om
hon skulle klara det väntar lång tids sjukhustid och hon är
81 år snart 82.
Klockan slår långsammare.
Tankarna slår till. Vad är det som är viktigt i livet? Vad är
det som är mindre viktigt? Man bör ställa frågorna för inn-
an vi vet ordet av är det slut.
Min kämpande lilla mor med 7000kr i pension har inte hur
det än går kvar mycket av livet. Jag hoppas bara att hon vak-
nar till så att jag bättre kan tala om för henne hur bra hon var-
it som mor genom hela mitt liv.
Kommentera inlägget här:
