2017-08-11
14:26:59
Fördröjd behovstillfredsställelse
En fråga som jag aldrig fått svar på och som jag letat
efter men inte hittat något bra svar på är hur i huvud-
sak Västtyskland( men även Öst-) lyckades ta hand
om de armeer av unga pojkar som direkt efter kriget
strövade runt i landet och levde på det som de kunde
komma över. Det var i huvudsak föräldralösa pojkar
som slöt sig samman och svärmade runt utan mål och
riktning. Man kan läsa om denna tillvaro i Eugen Fried-
rick lilla bok Fostrad till förbrytare. På något sätt lyckad-
es man ju. Fånga in hundratusentals pojkar/unga män,
internera dem, uppfostra och skola dem och sedan skicka
ut dem i samhället verkar ju ha fungerat då och detta i ett
samhälle som var totalt förstört av bomber och krig.
"Vi var utrustade med allt från pistoler till balalajkor, bajonetter och slagvapen.
Vi livnärde oss genom att tigga, plundra och överfalla arméförråd eller försvar-
slösa flickor och kvinnor, som vi sålde till soldater."
Jag tänker på detta när jag tänker på de senaste åren i
Sverige. 2015 kom en strid ström av flyktingar in i landet.
Våra tågstationer fylldes av volontärer som erbjöd mat
och filtar. Engagemanget var stort och en opinion var
för att vi skulle hjälpa alla dessa flyktingar och när bilden
kom på den döde lille pojken Kurdali var det få som stod
emot(även om högersajter påstod att det var fejk).
Men ganska snart ebbade engagemanget ut och förbyttes
i en opinion som ville ha stopp vid gränserna och ännu lite
senare slog sossarna back och tvingade med sig MP i ett
totalt omslag i flyktingpolitiken. MP:s omslag måste vara av
historiska proportioner.
I Svd skriver Adam Svanell och frågar sig om engagemanget
bara var en trendgrej?
Mycket pekar på det. Sedan vänstern imploderade på 80-talet
har mycket av samhällsengagemanget rört sig i enskilda frågor.
Miljö, veganism, djurrätt, kön, sex och ras. Få har haft klass som
grund för sin analys eller sin kamp.
Resultatet blir då dagsländor och om det pågår längre slits rörel-
serna sönder av inre motsättningar.
I dagarna sittstrejkar pojkar/unga män från i huvudsak Afghanistan
för att få amnesti. Detta ses inte med blida ögon från några av de
som engagerat sig för dessa pojkar/unga män. Man påstår att det
skapar splittring.
En kvinna gick ut på FB och var arg för att pojkar/unga män i förorten
uttryckte sig rasistiskt mot ensamkommande pojkar/unga män.
Utan klassanalysen här det här vi hamnar.
Om man kräver bara amnesti för 25000 pojkar/unga män och sedan
inte mer får vi en arme till förorterna där problemen redan är av sådan
art att de är utanför kontroll. Så de kriminella gängen kan ju bara välja
och vraka och få rekryter till i princip vad som helst.
Om man skulle skapa en gräddfil för de ensamkommande skapar man
konflikt som kvinna på FB kritiserade: varför skall de ensamkommande
gå före pojkar/unga män som redan lever i förorten?
Det är inte utan att jag åter kommer att tänka på Woody Allen och hans
film från 1996 Everyone says I Love You. Där spelar Goldie Hawn en hus-
tru till en rik man och hennes liv går ut på att hjälpa. Hon tar sig an en dömd
mördare spelad av Tim Roth och hjälper honom på alla sätt när han är ute
på villkorlig frihet. Roth svarar med att sno hennes pengar och rymma med
dotter och frun blir så fruktansvärt bestört att hennes liv kraschar.
Lite så är det med hjälpen till de ensamkommande. Så länge de sköter sig
och är undergivna är allt frid och fröjd, men skulle de ställa till med något
förbyts all denna godhet i besvikelse.
Man måste tänka att många av dessa 25000 pojkar/unga män har flytt från
ett samhälle med uråldriga strukturer där familjen går före allt. Det blir så
i svaga stater. De har sedan i månader och år vandrat runt för att hitta ett
annat land att leva i och under resan fått utstå och se sådant som ingen
pojk/ung man skall behöva se och uppleva. Då är det klart att av dessa 25
000 kommer många att krisa och om det inte gör det direkt kommer det sen-
are.
Så skall man vara rättvis mot pojkarna måste det till ett längre tänk för att det
skall fungera. Det krävs en rörelse som är solidarisk och rättvis och framför
allt arbetar för jämlikhet och alltså arbetar med klass som grundbegrepp.
Kommentera inlägget här:
