2017-08-18
12:47:28
Om statsskulder
På 80-talet rasade en debatt om den svenska statsskulden.
På ena sidan hela etablissemanget och på den andra var
det Sven Grassman med några vapendragare som ETC och
Johan Ehrenberg.
Etablissemanget sa att om man inte kraftig beskar de offentliga
utgifterna skulle Sverige gå i konkurs och landet bli en banan-
republik. De andra sidan sa att man räknade fel och menade
att man inte räknade tillgångar när man pratade om den samman-
lagda skulden. De senare ville istället för att minska de offentliga
utgifterna öka dem.
Etablissemanget vann. Man skar ner det offentliga och startade
en privatiseringen som är historisk för alla stater. Vissa hävdar
att man 1985 i princip gjorde en statskupp när man avreglerade
kreditmarknaden och startade privatiseringshysterin.
Sedan dess har det gått som ett mantra att offentliga utgifter skall
beskäras och allt skall privatiseras.
På ett sätt verkar det fungera. Sverige har en glödhet ekonomi och
vi har idag helt plötsligt den lägsta statskulden i världen.
Problemet verkar vara fördelningen.
För å ena sidan har vi ett kollektiv som är rikare än någonsin och
som bara ökar sina tillgångar.
Å andra sidan har vi förortsområden där några miljoner stannat upp
eller minskar sina redan minimal tillgångar.
Sjuka, gamla och handikappade ropar efter att det inte finns resurser
nog och där vi släpper miljardärer och miljonärer utan kontroll förföljer
vi sjuka in i deras lägenheter.
Någonstans har vi också fått en pseudodebatt om att hela denna sned-
vridning beror på invandrare och flyktingar.
De påminner om 80-talsdebatten där man ylade om statsskulden utan att
nämna att med tillgångarna inräknade var det knappt fråga om en skuld.
Två pseudodebatter vilka har som mål att flytta fokus från de som har allt
och som inget vill lämna ifrån sig utan tvärsom vill sno åt sig ännu mer.
Uppror någon?
Kommentera inlägget här:
