2017-12-17
22:32:00
Bra film
Jag tittar på Jag, Daniel Blake av Ken Loach. Det är ingen
av Loach bästa filmer men är ändå bättre än nästan allt
som görs för övrigt idag. Loach filmer är antitesen till den
förhärskande produktionen av eskapism. Här finns inga
superhjältar och man kan inte diskutera effekterna. Loach
gör film om "vanligt" folk.
Här är det en 59-årig man(lika gammal som jag)som fått en
hjärtinfarkt och som söker en väg tillbaka in i samhället. han
hamnar i ett limbo. Han får inte jobba för sin läkare med För-
säkringskasssan anser honom inte tillräckligt sjuk för att få
bidrag.
Loach skildring av det brittiska systemet sammanfaller i mycket
med Roland Paulsens om den svenska motsvarigheten. Här finns
en egen värld som skapar en skenvärld vilken skall definiera sig
genom att hitta på saker för folk att göra utan att de egentligen har
någonting att göra. Det handlar i huvudsak om att hålla folk utanför
utan att dessa skall knyta näven och göra uppror.
Det har gått många år sedan Loach gjorde Kes-falken 1969 och
han är ett unikum på den internationella scenen då hans perspek-
tiv alltid är underifrån och upp. Den realism han verkar i är inte
särskilt vanlig längre. Det gör att denna senaste film ändå slår
det mesta som görs idag.
På början av 90-talet kom tre filmer på rad Riff Raff, Raining Stones
och Ladybird Ladybird som tydligt visade vad nyliberalismen hade
gjort med England och i synnerhet med dem som hamnade utanför.
Land och frihet var en uppgörelse med stalinismen under spanska
inbördeskriget vilken i Loach lins omintetgjorde seger mot fascisterna.
En annan episk berättelse är Frihetens pris om vad det får kosta att
göra revoltution.
Men som sagt i princip allt han gjort är sevärt.
Kommentera inlägget här:
