2017-12-15
14:24:46
revolutionen äter sina barn
I Resan till Kilimanjaro letar Anders Ehnmark bland
ledarna som var med att befria olika afrikanska stat-
er efter orsaker till att de som var med och befriade
ganska snart blir de nya förtryckarna.
I dagarna kan man ju se en man som Robert Mugabe
som var en av de största hjältarna när Rhodesia blev
till Zimbabwe och som under många år gav många hopp
om ett annat land där frihet och utveckling skulle vara
ledstjärnor. under 80-talet när flera stater som Etiopien,
Angola och kanske i synnerhet Mozambique misslyckades
i att kopiera sovjetmodellen gick Zimbabawe sin egen väg
och satsade småskaligt och betonade småbondens roll
för att utveckla hela staten.
Så under 2000-talet förändras Mugabe. Han blir en despot.
När Ehnmark pratar med ledande personer som alla var med
och aktivt bekämpade kolonilamakterna och/eller lokala des-
poter hittar han en tanke som verkar gemensam. De berättar
om stora umbärande under decennier. Ett liv på ständigt res-
ande fot och alltid med hot om ond bråd död. Ett liv utan be-
kvämligheter med den stora tanken om befrielse som morort.
Så kommer befrielsen. De hyllas som hjältar. Dock skall de
snart själva ta makten och styra den nya staten. Då hjälper
inte utopierna. Då hjälper inte de stora orden och de goda
föresatserna. Folk vill ha bröd och välstånd inte stora ord.
Ganska snart blir hjältarna ifrågasatta. De som under decenn-
ier riskerat sitt liv för detta folk. Många faller då in i desillusion.
De väljer då att barrikadera sig i sina nya palats och sitt bekäma
liv och distanserar sig inte bara från sitt folk utan från de ideer
som de så länge vigt sitt liv för.
Sydafrika är ännu ett exempel på hur illa det kan bli. Alla svarta
som levt under apartheid under hela sina liv och som med ANC
och befrielsen kände att nu skulle allt bli annaorlunda. Nu står
många där och undrar: är det så illa med dagens korrupta politiker
att vi kan säga att vi hade det bättre under apartheid?
Kommentera inlägget här:
