2017-02-08
00:39:36
Coq rouge
1986 var året då jag blivit farsa sedan dryga året tillbaka. Jag
jobbade natt på Lillhagen. Röd ungdom var borta och istället
jobbade jag med Göteborgs Fredsgrupp där vi gjorde en tid-
ning som hette Krig&Fred och jag var med i en liten grupp som
hette Göteborgs radikala arbetarförening.
Vid denna tid kom det ut att Jan Guillou skulle komma ut med
en thriller. Det var goda nyheter. Jag har gillat när deckare /
thrillers kombineras med ett samhällskritiskt perspektiv.
I Sverige hade vi Sjöwall/Wahlöö och Uno Palmström för att
nämna två. Norge hade Jon Michelet.
När då Guillou, vår tids störste reporter, skulle ge sig i kast
med att skriva thriller kändes det som om det bara kunde bli
bra. Några år tidigare , 1981, hade han givit ut Ondskan och
det läste jag från pärm till pärm och när jag var klar läste jag
om den direkt. Den enda bok som jag gjort så med.
Så kom den och visst var den bra. Historien om Hamilton som
agnet och gammal clarteist var ju en bladvändare som hette
duga. Guillou tog heder och ära av både SÄPO och svenska
politiker. Det var lustfylld läsning.
Därefter var det en väntan på nästa bok om Hamilton. Det var
tänkt att det skulle bli tre. Det blev tio med några tillägg.
Ikväll såg jag om filmen. Den var däremot en stor besvikelse.
Den var tafflig och åren har inte gjort den gott. Skarsgård är
en stor skådespelare men till detta passade han inte då. Jag
orkade titta tio minuter innan jag stängde av.
Kommentera inlägget här:
