2017-01-26
15:26:26
arbetarklass då och nu
När jag gick ut på gatan från den stora porten på Lilla Redbergsgatan 1 var detta
vad jag såg. Örngatan och Redbergskolan är i mycket sig likt än idag. Däremot
är huset där jag föddes borta. Redbergslid bestod i huvudsak av människor som
tydligt kunde beskrivas som arbetarklass. det var varvsarbetare, chaufförer, hamn-
arbetare, postanställda och industriarbetare. Det fanns också diverse småföretag-
are. Männen arbetade och kvínnorna gick hemma fram mot andra delen av 60-tal-
et då bl a morsan började att städa på Redbergskolan.
Det fanns en grannsämja som gjorde att kvinnorna pratade mycket med varandra
och det var en självklarhet att man höll ett öga på varandras ungar. Om jag kom hem
och sa att jag luggats av kärringen Svenningsson hade morsan ilsket frågat vad jag
gjort. Likadant var det om jag kom hem från skolan och klagade på att läraren skällt
på mig. Ja, och vad hade du gjort då? var den självklara frågan.
Vad jag minns från de vuxnas samtal handlade de om skatter. Man var missnöjd med
att betala höga skatter. Det andra var att en ondgjorde sig över degosar (italienare, jugo-
slaver och greker), finnar, zigenare, ensamstående kvinnor och fyllhundar. Den stora
skräcken var blottare och möjligen homosexualitet.. Jag minns inga hyllningstal till
socialdemokratin eller att det överhuvudtaget pratades politik. När Carl-Uno flyttade
in i slutet av 60-talet som var kommunist möttes han av misstänksamhet. Han hade
också en MC, en stor Indiana, vilket inte gjorde honom mer inkluderad. Folkhemmet
var på väg bort utan att man då såg något annat som ersättning.
Så idag bor jag i Backa Röd. Av polisen utnämnd till en no-go zon. Här skall vara
farligt. Området skall styras av kriminella och folk skall vara rädda för att gå ut.
Här bor många som har ett ursprung i annat land än Sverige. De som arbetar
kan karaktäriseras som arbetarklass. När man för några år sedan började en
omfattande renovering försvann många av de helt utslagna. Hyrorna steg med
några tusen i månaden. Jag hör aldrig någon pratar om skatter överhuvudtaget.
Det pratas självklart inte om andra etniska grupper som särskilt obehagliga. Möj-
ligen finns stigmatiseringen av den homosexuelle kvar men blottaren har som
fenomen försvunnit. inte heller reagerar någon på den ensamstående kvinnan då
många hushåll är singelboenden, med eller utan barn.
Folkhemmet är sedan länge borta. Men inte heller nu hör jag några diskussioner
om politik. Om det pratas politik är det någon liten svensk som säger att han inte
är rasist, men.....
Grusplanen upp till höger har numer konstgräs. Min lägenhet är precis mitt i bilden.
Kommentera inlägget här:
