2017-07-28
15:13:29
Konsten att leva i sin ålder
Ibland dyker det upp inlägg på FB om våldtäkter.
Det brukar handla om kvinnor som blivit våldtag-
na av män från en annan kultur. De män som sva-
rar på detta skriver att dessa män skall utvisas ell-
er avrättas, helst båda. Men de männen uttrycker
mer ett hat mot etnicitet framför en vilja att kvinnor
skall ha samma rättigheter som män. De använder
de våldtagna kvinnorna i en rasistisk agenda.
När jag tänker tillbaka och hur det är idag när jag
med jargong pratar om kvinnor är det uteslutande
svenska män som pratar om kvinnor på ett sätt som
kan liknas vid hur Eddie Menduza sjöng: Kvinnor är
som ett höl i madrassen.
Långt ifrån alla men de finns. Jag har aldrig haft en lik-
nande jargong om kvinnor med en man som kommer
från Afrika eller arabiskt land. Det beror säkert på att
de män från dessa områden som jag träffar är män som
flytt sina länder av politiska mer än ekonomiska orsaker.
Män har idag svårt att definiera sig. Många lever med en
uppfattning som tiden sprungit ifrån.
Jag åldras och med det får jag ändra uppfattning om vissa
saker. Det handlar bl a om synen på kärlek och sex. Det är
först under senare år som jag kan skilja på dem. Visst fick
jag en annan uppfattning om livet när barnen kom. Då blev
ju jag sekundär. Det viktigaste var ju barnen. Det var en
god skillnad. Man blir mer ödmjuk inför sig själv och livet
när barnen kommer in i livet. Inte alla, men de flesta får en
bättre uppfattning om sig själva och sin roll i existensen när
barnen kommer in.
För några år sedan förstod jag att tiden på ett sätt sprungit
ifrån mig. Jag kunde se det i kvinnors blick. Jag var inte läng-
re med i matchen bland de kvinnor som jag tittade lystet på.
Som åldrande man är sex något som jag bara sysslar med
mig själv. Jag kan se vackra kvinnor men inser att de inte läng-
re är till för mig. Jag tänder inte på kvinnor i min egen ålder ell-
er äldre och i konsekvensens namn begär jag inte att yngre kvin-
nor skall tända på mig. Det fungerar inte så. I huvudsak två skaer
gäller för att det skall fungera. Jag skall vara rik eller kvinnan ifrå-
ga letar trygghet efter alltför många misslyckanden. Jag är inte rik
och jag vill inte vara den omhändertagande äldre mannen.
Det finns ingen större dramatik i detta. Det är som om någon frågar,
vill du ha en krona eller en miljon kronor. Jag accepterar kronan men
skulle vilja ha miljonen, men vet att sannolikheten är så minimal att
det skall hända att det bara finns som en bortre fantasi.
Livet är ju nu så mycket mer än bara sex och ett mer eller mindre
bra förhållande. Där finns barnen att följa och se hur de tar sig an
livet och där finns ett barnbarn som varje gång jag hör "fajfaj" fyll-
er mitt inre med lycka.
Jag läser mycket, har alltid gjort, och denna nyttiga eskapism kan ju
ta mig till alla världens hörn och till alla tider både fram och bak.
Nu under sommaren cyklar jag upp till tjärnen och simmar över den
och inser det stora sambandet mellan en kropp i rörelse, i synnerhet
i vatten, och ett tillfredsställt sinne. Så länge kroppen är frisk finns det
inte så mycket att klaga över.
Jag har med åldern börjat förstå den verkliga innebörden i att tänka i
den stora världen men leva i den lilla. För den som vill förstå detta fullt
ut rekommenderas att läsa Lennart Hagerfors lilla mästerverk från 1990
Livet är det som pågår medans vi sysslar med annat.
Så jag följer mitt kastanjeträd utanför balkongen under året och ser det
avlövar och varje vår leva upp igen, jag följer skatorna i deras kamp i
boet i samma träd, jag letar upp snokarna under bryggan vid Härlanda
Tjärn, jag tittar på bilder på mitt lilla barnbarn, jag mår bra när mina barn
mår bra och motsatsen och jag läser ibland i mina dagböcker och glädjs
över att jag inte längre har några dippar ner i den existentiella ångest-
brunnen, vilket förklaras av att jag vet att min tid nu mycket mer är utmätt
och det handlar om att ta vara på den tiden som är kvar.
Kommentera inlägget här:
