2017-03-17
23:45:31
Hur göra med de vanartiga barnen
Jag lyssnar på Studio Ett om hur man skall göra med kriminella
elever på skolorna. Det är en fråga som skolan konsekvent och
genom åren varit usel på. Man hittar inte lösningarna. Det är märk-
ligt. Genom åren har jag kunnat se vilka ungar som det kommer
att bli svårt för i framtiden. De killar som senare mördat, våldtagit
eller blivit mer eller mindre yrkeskriminella gick ju knappast under
radarn. De började tidigt och de var oregerliga och nästan alltid
hade de tufft hemma. De var tydligt både för skolan och alla runt
om.
Det var så även på min tid. Då hade man ju inge koll på droger ell-
er vilka som använde dem. En av mina äldsta vänner gick igenom
grundskolan utan att i princip lära sig någonting. I nionde klass gav
man upp och satte hon i Gathenielmska skolan vilken hade som
syfte att arbeta med "vanartiga arbetarbarn". Där klickade det till.
Tuffa och oerhört engagerade lärare rättade upp honom och gav
honom språket. Han fortsatte inte skolan men läste massor och
engagerade sig politiskt.
I fotbollen kan man kolla av vilka grabbar som är på glid och ibland
kan fotbollen vara den enda verksamhet där de kan slappna av och
där de kan få känna sig duktiga för något de kan utöver att vara hår-
da och skrämma människor. När jag kollar tillbaka kan jag se att jag
haft en del av dem som det inte gick så bra för inne på samtal där
de jävlats på torget eller stulit. De lyssnade men det fanns inget
utanför fotbollen som kunde ta tag i dem. Skolan kunde det definitivt
inte.
För några år sedan kom M till skolan. han var stor och såg ut som en
nidbild av en farlig arab. Han hade det inte lätt i skolan och han var in-
te bra i fotboll. Men vi tragglade på i profilen. Så när han gick i nian fick
han ett totalspel en dag. Han rusade omkring i korridoren och skrek efter
sin jacka. Han slog omkring sig. Så kom han rusande rakt emot mig. Det
syntes att han tappat det. Ögonen var brinnande klot. Strax innan han nåd-
de fram till mig hoppade han upp och slog ner ett ljusarmatur och lysrören
slog golvet och exploderade. Någon meter framför mig stannade han upp,
jag var beredd på att sänka honom om han fortsatt, han gormade och skrek
och lyssnade inte på när jag försökte prata ner honom. Så gjorde han ett
utfall mot biljardbordet och tog en av träbollarna där vilken han slänger
iväg och det är en hårsmån från att träffa en lärare som springer mot lärar-
rummet. Jag putter då iväg honom och han springer ut på skolgården. Rek-
torn kommer och vi går ut till honom och han går nu att prata med. Jag följer
honom ut från skolan och när jag lämnar honom kan han prata. Då kan han
säga att hans jacka var på vift och det var orsaken till hans utbrott,
Konsekvensen blev att han fick flytta skola med föräldrarnas medgivande
och han fick gå på en särskild enhet till han slutade.
Det gick inget vidare för M. Han fortsatte in i gängkriminaliteten och förra året
vid jultid avrättades han i Biskopsgården.
De som idag härjar i våra gäng har ungefär samma historier i bagaget.
Om man vill ha lösningar på problemet måste man jobba upp grupper som kan
hantera dessa våldsamma pojkar och dessa grupper skall ha människor i grupp-
en som kan dessa pojkars tanke- och faktiska värld. Vissa saker kan man inte
läsa sig till och ibland behöver dessa unga grabbar känna att hot inte har en
chans att fungera för att den de hotar inte känner den minsta rädsla. Det får
man bara genom erfarenhet och genom relation.
Men även om detta gjorde kan man inte lösa problemen utan att samhället för-
ändras. När vi bygger upp klassamhällen kommer vi att ha en underklass som
om den som nu ställs helt utanför söker kriminaliteten som den enda vägen till
ett liv som skapar, om än meningslös och destruktiv, en mening. Idag har vi ju
närmast strukturellt byggt upp en underklass där man erbjuds kassa skolor som
inte klarar av problemen, där man har små möjligheter att få ett jobb och där man
kan drömma om att få en egen lägenhet.
Så som det ser ut idag får vi leva med gängen. Samhället ser inte ut att se prob-
lemets kärna utan tror att fler poliser kan lösa det. Våra politiker tror att repression
och moralpredikningar är lösningen. Så vilsna i verkligheten är de.
Men lever man i skyddade miljöer och aldrig upplever vad grabbarna i gängen upp-
lever så är det klart att man heller inte förstår vad det är för lösningar som krävs.
Kommentera inlägget här:
