2017-03-29
13:49:46
Så nära religion jag kan komma
Religion är tro och känsla och utan förnuft. Vem
kan tro på något som bevisligen inte finns?
Det närmaste tro och känsla jag kommer är musik.
På min bärbara CD-spelare(bara en sådan sak i
dessa tider)rullar ett gång skivor som varit med
sitt första hälften av 70-talet. När jag lyssnar på
samma grupper i fyrtio år och aldrig tröttnar kan
det nog jämföras med de som går igenom hela
livet med en tro på ett gasmoln.
Mina gudar är följande:
Genesis( Apropå tro och urkunder) och då tidiga
Genesis med Anthony Phillips, Steve Hackett och
Peter Gabriel. Skivorna som går är Trespass, Nur-
sery crime, Foxtrot, Selling England by the pound,
och The lamb lies down on Broadway. Mer sällan
lyssnar jag på de två följande albumen utan Gabriel
men med Hackett Trick of the tail och Wind and Wuth-
ering. Till detta kan räknas in ett antal soloskivor av
Phillips, Gabriel och Hackett. Jag kan se samma mön-
ster här som med bandet. De första skivorna är de bäs-
ta.
Yes. Här finns ett stort antal studioalbum som håller hög
nivå och till skillnad från Genesis håller över tid. Men det
stora albumet är liveplattorna på Yessongs som jag håller
för bland det bästa som gjorts överhuvudtaget. När det
gäller sidospår har Steve Howe gjort ett stort antal skivor
som håller klass. Chris Squires gjorde en. Wakeman, Bruford
och Moraz har ju gjort några som går att lyssna på.
Camel. Gjorde två plattor som sticker ut rejält. Konceptplattan
The snow goose och Mirage. Fler plattor går att lyssna till men
dessa bägge står högst.
Gentle Giant. Tre plattor. In a glasshouse, Three friends och
Octopussy. GG kan nog räknas som de mest unika i samlingen.
Emerson,Lake and Palmer. Mina första husgudar. Fösta plattan
med en dimmig duva på omslaget gav The Barbarian, Knife Edge
och Lucky man. Pictures at an exhibition var ju något så tidstypiskt
som en livekonsert på Mussorgsky klassiska verk och det blev en
av dessa liveplattor som just progressiva rocken är så bra på.
Trilogy var den första plattan jag köpte och finns med av nostalgiska
skäl. De andra plattorna har försvunnit ur mina gudatro.
Jethro Tull. Thick as a brick. Kanske bästa albumet alla kategorier.
Living in the past, A passion play, Aqualung, Benefit och Thick as a
brick 2. Många mer album kan nämnas.
Pink Floyd. Wish you were here är den plattan som jag håller högst.
Sedan följer många och under åren bra. Flera sidoprojekt av fr a
Waters men mest Gilmour håller viss gudanivå.
Dessa är de stora gudarna och av de mindre kan nämnas följande:
Focus. Då särskilt Focus 3.
RDM. Tre plattor men Contaminazone var den som var något att ha.
PFM. Photos of ghost
Poängen i min tro är att den skapades i huvudsak mellan 1969- och
1975. Sedan planade det ut för att försvinna i ett totalt mörker under
1980-talet, detta för allt levande dödens decennium, inget bra gjorde
under 80-talet, film, musik, litteratur, politik allt visar upp intigheten
som rättesnöre.
Fruup- Modern masquerades
En liten renässans kom in under 90-talet med band som Dream Theatre,
Spocks Beard, IQ och senare Steven Wilson.
Musiken ovan ger mig ungefär samma tillfredställelse som för dem som
söker orden i de heliga skrifterna. Skillnaden är att jag inte skulle vara
sig dö eller döda för dem.
Kommentera inlägget här:
