2017-05-15
14:05:08
vad jag minns
I senaste numret av Språk finns en artikel om pidginspråk
Det får mig att minnas några lektioner i svenska på andra
året i gymnasiet. Vi fick då en kandidat som inte såg mycket
ut för världen. Han var sådär otränat runt och utan axlar med
stickad väst och skjorta i avvikande färg. Allt lös mes om hon-
om. Det var fördomar som självklart inte gjorde det lättare för
honom. Men det var fördomar som kom på skam.
Han började prata om språk på ett sätt som jag aldrig hört vare
sig för eller senare. med låg stämma började han att prata om
pidginspråk och jag lyssnade. Särskilt intresserad blev jag när
det kom till argot. det är ett språk som finns i kriminella kretsar
och som skapas för att hållas inom gruppen för att utomstående
inte skall förstå. Särskilt vanligt på våra fängelser. Jag gjorde ett
litet arbete runt det med hans hjälp.
Lite senare pratade han om Bernard Karlgren som var vår tids
största språkvetare. Jag minns anekdoten som kandidaten be-
rättade: Två män sitter på Transibiriska järnvägen och den ena
en känd språkvetare börjar prata med den andre. Den förste byt-
er språk och dialekter så mycket han kan och den andre följer
mer. Till slut säger den förste: Som jag förstår måste ni vara
Bernard Karlgren. Den andre nickade.
Jag har ofta tänkt tillbaka på denna till det yttre oansenlige kand-
idat som gav mig minnen för livet. Han hade ett brinnande intresse
för det han sysslade med och det smittade av sig och gav mig en
så djup kunskap att det mesta sitter ännu idag över fyrtio år senare.
Kommentera inlägget här:
