2018-03-06
11:34:23
ur led är tiden
Fram till 90-talets mitt var jag mer eller mindre organiserad kommunist.
I Röd Ungdom och senare lite smågrupper innan allt bara dog ut. Under
denna tid var historia något av stort värde och jag läste så mycket jag
någonsin kunde. Jag var sällan överens med vad jag skulle tycka. Jag
läste Perry Andersons Övergångar från antiken till feodalismen och Den
absoluta statens utveckling och fick reda på att Anderson "var en jävla
strukturalist". Någon saklig diskussion blev det inte. Några år senare vil-
le jag diskutera lagbundenheten i utvecklingen. jag hade läst en artikel om
kvarnar i 1400-talets utveckling där de små kvarnarna slog ut de stora cen-
traliserade och och en återgång till det småskaliga genomfördes av den
enkla orsaken att de stora kvarnarna inte bar sig. Det blev ingen diskuss-
ion då Marx redan gjort lklart om den histioriska lagbundenheten.
Så hoppar man till idag och nog för att vi läser historia. Det finns flera tids-
skrifter men debatterar vi historia och historisk utveckling? Snarare har
vi idag historian som en slags spegel där överheten åter är motorn i ut-
vecklingen. Kungar och kända personer har byggt och vunnit krig. Folk-
et är en kuliss utan betydelse.
I senaste avsnitten av Filosofiska rummet säger Svante Nordin att orsak-
en till ointresset idag ligger i den liberala hegemonin. På 90-talet kom Fuku-
yamas bok om historiens slut, den sa att liberalismen vunnit slaget om tank-
arna och att vi nu bara kunde vänta oss korrigeringar i den liberala ordning-
en. Om så skulle varit fallet blir det ju i sin ordning att bara blicka framåt och
glömma det som varit. men vad vi kan lära av historien är att allt är föränder-
ligt och floden flyter på och kräver förändring.
Under romarrikets glada sekel var det nog ingen som såg dess undergång.
När jag växte upp var tanken på Sovjets fall inte mer än ett önsketänkande.
En del av socilaismens tankegods är här farligt. Det är den deterministiska
synen på utvecklingen gång. Socialismen kommer för att den kommer. Idag
är den tydliga utvecklingen att om inte dagens utveckling bromsas kommer
fascismen att växa sig stark. Det är inte fascism exakt som Mussolinis eller
Hitlers men likväl uppmanar den till etnicitetskamp och starka ledare och in-
te minst en korporativ ekonomi ( vi skall alla vara vänner och dra åt samma
håll och det finns ingen konflikt mellan arbete och kapital).
Jag kan ju tydligt se hur mitt eget intresse för historia svalnat. Under 80- och 90-
tal läste jag allt jag kom över och plöjde skitrråkiga böcker av exempelvi Hilde-
brand som kunde handla om strid om tegar i Lilla Torp. Allt var av intresse, Av
histroien kunde man lära för framtiden. Men med politikens död på 2000-talet
kom också sociialismens sotdöd och intresset svalnade.
Vi är ofta bara vad det stora är.
Kommentera inlägget här:
