2019-09-05
09:41:56
Gott om vänster men ingen socialism 1
Den som tror att verkligheten står stilla och är huggen i sten
kan studera utvecklingen i Sverige sedan 70-talet. Mitt politis-
ka liv började med 70-talet. Jag fanns i periferin när knuttarna
hjälpte polisen att storma Hagahuset 1972. Jag och kompisarna
stod bland träden med märket "Stoppa vänsterextremismen" på
tröjan. Några kompisar var sympatisörer till NRP och en kände
partisekreteraren Hans Burgemeister. 1973 flyttade jag till Gamle-
stadsskolan och kuppen i Chile 11/9 väckte en politisk eld. Far-
san var gammal torparson och sedan 50-talet varvsarbetare på
Götaverken. Gråsosse var han i märgen. Jag skulle finnas var
som helst utan just där.
Jag slutade grundskolan 1974 och sommaren innan gymnasiet
såg jag ut över ett politiskt landskap som jag tidigare inte haft
något intresse för. Vi hade IB-affären som kraftigt undergrävde
tilltron till SAP. På vänstersidan hade vi SKP och i Göteborg
KPML(r). 1975 gick jag med i KU(Kommunistiskt ungdom vilket
var VPK:s ungdomsförbund). Här fanns starka anghängare av
Sovjetunionen vilka 1977 gav avhopp till APK som var en utbryt-
ning ur VPK. Under många år fanns jag i denna värld av små vän-
sterorganisationer som gav min världsbild.
1976 bröts den långa traditionen av sossestyre och vi fick en bor-
gerlig regering under Centerpartiets Fälldins ledning.
För mig och vänstern hade det ingen större betydelse. Borgerlig-
het som borgerlighet .
Det kan i efterhand vara viktigt att påpeka att Moderaterna och
Folkpartiet styrdes av antikommunister som Bhoman och Ahlmark
och att prata om det röda 70-talet kan ju behöva rättas till. Sär-
skilt då SAP jagade röda på egen hand när SÄPO inte räckte till.
Med 80-talets intåg kom Reagan och Thatcher och med dem den
stora privatiseringsvågen. 1985 kom novemberkuppen som omdan-
ade den svenska ekonomin i grunden. Ur detta kom bubblor och
kriser och sedan privatiseringarna.
Under 80-talet rensar vänstern ut sig själv. SKP försvinner och an-
dra småpartier blir ännu mindre. VPK rensar ut det mesta som kan
vara ett hot vid valurnorna.
Jag får småbarn och blit fotbollstränare. Det politiska intresset blir
mer privat och där följer jag väl vägen som en stor del av vänstern tog.
Men jag undrar idag varför inte socialismen kunde hålla emot.
Ett svar är att den stora berättelsen om det goda samhället inte höll.
Vi fick byråkrati och tjänstemannavälde och med det övervakning iställ-
et för service.
Min egen lilla skira dröm och det goda lilla lokalsamhället där alla behöv-
des och där alla drog åt samma håll löstes upp i sin helhet.
Jag inser idag att jag nog var mer anarkist än kommunist.
Jag inser att jag hade svårt att underordna mig den kollektiva ordning
som styrdes upp av polis , militär och säkerhetsagenter.
Det var ju inte tänkt så.
Socialismen skulle ju ge oss mer frihet, inte mindre.
Det var antagligen detta som gjorde att politiken bleb vänster istället
för socialism. Det var lättare att driva kampanjer om miljö, kön, ras,
sex och andra frågor som rörde avgränsade omården.
Det var denna besvikelse över historiens gång som gav oss identitets-
politiken.
Ibland skylls Gramsci för denna.
Det är en orättvis anklagelse.
Kommentera inlägget här:
