2020-05-18
11:02:54
Om den svåra tid vi lever i
När jag började bli politiskt engagerad kändes det som
enkelt att orientera sig. Det handlade i första hand om
utrikespolitik. Det var Vietnams seger som manade till
efterföljd och solidarietetn med Tredje Världen och kamp-
en mot imperialismen upplevde jag som okomplicerad.
Facklig kamp, kamp mot droger, allmän klasskamp och
kvinnans lika rättigheter tycktes som en väg fram.
Visst fanns det skiljelinjer och debatt men om grundfrågor-
na var det flesta överens även om man stod på olika sidor.
Idag är det svårarer.
Vad är arbetarklass?
Idag är ju överbyggnadsfrågor prioriterade.
Inte ens vänstern tar kampen mot kapitalet.
Identitetspolitiken ställer till det.
När man pratar om mäns våld mot kvinnor och inte ser
att flera av de invandrargrupper vi har är reaktionära och
förtrycker kvinnan är man närmast blind av sin övertygelse.
De flesta katoliker och muslimer har inte kommit särskilt
långt när det gäller att alla skall behandlas lika.
Många kvinnor gör samma fel som vänster på 70-talet,
då sa man att klasskampen går före könskampen, idag
säger man att identittetstskampen går före könskampen.
Alla män är skit men vissa män är mer skit än andra.
Den folkliga politik som i princip helt handlar om att stig-
matisera invandraren och helt glömma av de gigantiska
klasskillnader som byggts upp är inte enögd, den är blind.
Hur kan man gå igång på en invandrare som fått för mycket
bidrag och helt blunda för en överhet som fifflar till sig miljar-
der?
Vi har skolan och apoteken och vi har gräddfiler inom vården
för de som har pengar.
Vad tog tanken om solidaritet vägen?
Det är inte utan att det stora kommunistiska projektet på 1900-
talet la fällben på en rättvis utveckling.
Det goda försvann ut med det unkna badvattnet.
Jämlikhet och solidaritet blev synonymt med risken för folkmord.
1960-talets goda uppror mot gamla värderingar och hoppet om
att leva på ett annat och mer öppet sätt druknar i en återgång
till gammal skit. Religion, abort, gifta, auktoritära ledare och reg-
imer.
Så en blandning av flower power och en radikal socialdemokrati
kan vara den bästa vägen fram. I alla fall är det vad jag känner
skulle vara något att ta kamp för.
Kommentera inlägget här:
