leifsjoqvist

Jag ligger och tittar på inledningen till Apocalypse Now-
Redux. Jim Morrison sjunger "my only friend the end".
Det är en rejäl dystopi som erbjuds. Det finns inte sär-
skilt mycket hopp. Kolonialismen är död och represen-
teras av franska landägare, imperialismen lider och är
i dödsryckningar här genom att USA förlorar kriget men
det finns inget annat. Det finns inget hopp. Det finns inga
vinnare.

Det finns bara död och the end.

Jag zappar och hamnar i AMF-reklam om min pension.
Jag skall spara för i en framtid kommer tekniken att gör-
ra att jag kan få allt jag vill utan att jag gör någonting
och jag kommer att göra det själv. Skulle det vara en
utopi? Skulle det vara positivt?

Fram kommer bushmännen i Namibia. Samlarfolk. De
gör inte mer arbete än de behöver för stammen. Den
mesta tiden i deras liv är i gemenskap. De sitter och går
i klungor. De berättar historier. De sjunger sånger. De
umgås. Vad tog allt detta vägen i det moderna? Varför
är ensamheten så omhuldad när vi vet hur många den
gör sjuka och även dödar?

Meningen med livet (39)
Meningen med livet (35) och (1-21)