leifsjoqvist

Man bör skilja äpplen från päron. Islam i Sverige är inget hot
mot nationen. Några hundra wahabister är inte värre, tvärsom,
än tusentals Livet Ord eller ungefär detsamma som Plymouth-
bröderna.
Den övervädligande majoriteten av muslimer är som vilken svensk
som helst.

Radikal islamism är ett mindre problem än de som propagerar
mot radikal islamism. Propagandisterna tillhör en skara som
lätt kan slå över i en fascistisk/nazistisk massrörelse och det
är ett långt större hot än några islamister.
Allra värst är ju om de stora partierna assimilerar in propagan-
disternas åsikter in i sina egna partier och gör rasismen stats-
bärande.

Extremt få accepterar wahabisternas åsikter om att inte få lyssna
på musik eller att kvinnorna måste skyla sig och lyda mannen.Det
är medeltida livssyn(vilket de delar med Plymouthbröderna).

Religion är en privatsak. Skolan måste vara fri från religion och en-
dast användas i skolans värld i utbildningssyfte där elever får lära
sig om vad religionerna i stort står för och vilken roll de haft i hist-
orien.

I GP idag skriver Gun Holmertz om hotet från islam i Hjällbo.
Holmertz är vänsterpartist och kan inte skyllas för att vara ute
i dunkla syften.
Saken är alltså den att den somaliska invandringen i Sverige
ofta råkar ut för beskyllningen att den är nästan uteslutande är
bestående av wahabister, dvs den gren av islam som i huvud-
sak styrs och stödjs från Saudiaarbien och som ligger bakom
nästan all form av islamitisk terror.
I Göteborg har hundratals av dessa wahabister utestängts från
moskeen vid Bellevue i Gamlestaden.

Det är en svår fråga. Man kan se det som ett litet problem. Ingen
tror ju att Plymouthbröderna eller Livets Ord vilka är länkade med
den amerikanska kristna högern och tillika anhängare av militant
amerikansk imperialism  skall göra väpnad revolution i Sverige.
Lika lite troligt är det att somaliska wahabister skall ta till vapen i
Sverige. Den paranoida tanken om ett muslimskt maktövertagan-
de är av den mer komiska naturen.

Dock är frågan om vi skall främja invandringen av reaktionära klan-
er från Somalia? Vad flyr de ifrån? Al shaabab eller Islams domstol-
ar?  Annan orättvisa? Fattigdom?

Holmertz reaktion liknar den vanliga hos den svenska medelklassen
när de själva utsätts för invandringens avigsidor. Invandraren är som
vi. Huvuddelen är vanligt folk med vanligt vett och sedan finns det idio-
ter och psykopater även i denna grupp. Det gäller att ha näsan ovan
vatten så att man inte får en kallsup som gör att man tappar fästet och
druknar.Det finns en grupp somaliska wahabister i Hjällbo. Det är inte
bra men inte heller inte särskilt farligt för omgivningen.
Däremot kan man fråga sig hur vi skall förhålla oss till att man flyr till
Sverige och upprätthåller en medeltida syn på kvinnan?
Kan vi ställa krav på en invandrare? Hur skall de kraven se ut? Du får
vara religiös men inte fanatiskt? Gäller det i så fall alla religiösa grupp-
er? Vad med fascister?

Vi har vissa grundläggande värderingar i detta land som vi kämpat oss
till genom sekler. De måste ligga kvar. Det är inte ok med mångifte.Det
är inte ok att ställa religiös lag framför den samhälleliga. Det är inte ok
att hålla kvinnor som boskap.

Jag har haft mer än halva mitt bibliotek nerpackat de senaste
två åren och nu börjar jag få abstinens. Boken är som en snutte-
filt. Jag lyssnar på Godmorgon Världen på P1 och ett reportage
om bokhandelns död. Det finns dock hopp. De små nischade bok-
handlarna klarar det bättre än de stora jätterna. De sistnämnda är
utan själ och då kan man ju lika gärna handla på nätet.
De nischade handlarna gör bokhandeln till mer än en fråga om
produkten böcker. De har happenings och bjuder in författare. I en
stad med 10 miljoner invånare kan ju det göras. Men det är också
en klassfråga. En av de små handlarna säger att det bara är medel-
klass som äntrar bokhandeln. Han säger att det finns en man i Bronx
som kämpar för att hålla öppet men att han är som Don Quiote.
Boken har ju tappat sitt övertag som informationsinhämtare. Borta
är den tiden som min egen barndom då det fanns en liten TV med
en kanal som enda konkurrent. Generationen innan jag hade det
ju än mer avspänt med konkurrenter. Proletärförfattare som Ivar Lo-
Johansson har ju skrivit om hur han läste på nätterna i stearinljusets
sken och att detta inte sågs med blida ögon av omgivningen. Under-
klassen kan ibland vara råare mot de som vill bildning än överklass-
en. Jag tror ändå att boken har en framtid tack vare sitt format och
att det också handlar om form inte bara innehåll. Vem fan vill läsa
en roman på en läsplatta?Värre är att den information som konkur-
rerar bort boken till 95% bara är underhållning och opium för folk-
et. Den fördummar. Folk får allt svårare att läsa om saker i sin tid.
Strindberg blir antifeminist och Marx antisemit. Trams!

Jag tittade på handboll idag. Kvalificeringsmatch till VM i Spanien
2013. Direkt kvalmatch mot Montenegro. Det visade sig bli en av
de där matcherna där motivation slår klass. Dalibor Doder är mitt
stora hatobjekt i denna typ av match. När det är en minut kvar så
får han tvålkopp och gör pojkpassning och Sverige är borta. Det
är i dessa stunder jag måste vara själv. Det hat jag känner måste
ut och då vrålas det i mitt hem och ramsor som kommer lämpar
sig inte i tryck eller att uttryckas i sällskap med andra människor.
Jag kan inte riktigt förstå mitt avgrundshat i denna typ av matcher.

När jag lyssnar på hårdrock föds samma typ av känslor. Det kan
få svåra konsekvenser för mig själv och andra. Därför väljer jag att
lyssna på långturer utan möten med människor. När jag cyklar i
miljöer med mycket folk blir det istället att lyssna på progressiv
rock eller Ray Davies.

Kristian Lundberg är en av våra bästa svenska författare. Hans
Yarden och Allt skall vara kärlek är blande det bästa som skriv-
its fiktivt under senare år.
Lundberg skrev några krönikor i Helsingborgs Dagblad om det
utbredda våldet mot kvinnor. Han använde SCB:s statistik och
han besökte tingrätten för att se hur det såg ut i fall där män miss-
handlat kvinnor.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Han fick massor av mejl där han
utpekades som kärring, mes, feministslav och en tandläkare i Bjuv
menade att han fått för lite kuk(sic).
Det blev värre. Efter ett tag började också hans fru bombaderas med
mejl där Lundberg utpekades som pedofil.
Enligt Lundberg var det en blandning av knäppgökar och organiserade
nätverk som gick i taket av hans skriverier.
Vad hade Lundberg gjort? Redovisat siffror från SCB. Siffror som visar
på ett ökat våld mot kvinnor. 30000 misshandlade varje år. Han var vid
rättegångar och redovisade sina intryck.
Detta får en viss typ av män att gå i taket. Manligheten och maskulinitet-
en är ett problem idag. De män som slår, våldtar eller sexuellt kränker
kvinnor borde tydligare stigmatiseras. Vi borde tydligare markera mot
dem och inte låta dem spy ut sin anonyma skit mot kvinnor och feminism.
Det är hög tid att sätta ner foten.

Ulrika Knutsson babblar idag i OBS P1 om Lenin. Som vanligt
undrar jag om hon är full. Hon hoppar mellan det stora och det
lilla men till slut har hon kommit ingenstans.
Lenin avklaras inte på 12 minuter.
I debatten på AB är Olle Svenning ohederlig och undrar om Åsa
Linderborg vill ha tillbaka Komintern. Han vet att Komintern var
en samarbetsorganisation för all världens kommunistpartier som
blev till något helt annat under Stalin.
Jag undrar varför man undviker att nämna att under hela Lenins
tid vid makten var man i krig. Vid vissa tillfällen mot 19 stater.När
första världskriget avslutades riktades kanonerna mot Moskva.
De tidigare så heta fienderna var ense om att Sovjet var tvungna
att raderas.
Hur bygger man en idealstat under det att man står i försvar av en
ung ny stat?
Knutsson nämner inte NEP som startade 1921 och gjorde Sovjet
till en närmast socialdemokratisk stat under 3 år.
Hon nämner inte heller att Sovjet tog ledningen i nästan all veten-
skapligt skapande under 20-talet.
Det var Stalin som sköt projektet i sank.
Jag delar inte Lenins syn på staten. Jag delar inte hans syn på part-
iet eller revolution och proletariatets diktatur.
Men att inte se honom i sin tid leder till anakronism.
Sovjet var starten för folkens befrielser under 1900-talet och alla de
framgångar för folkens lyftande och förbättringar i livsvillkoren skall
man tacka Lenin och revolutionärerna 1917 för.
Idag är frågorna som ställdes 1917 i stort sett desamma men vi har
förhoppningsvis lärt oss att metoderna måste ändras. Det får ta tid,
måste ta tid. Det handlar om att ta Joe Hills sentens, don´t mourn-organize,
på fullaste allvar.

En grupp inom vänstern vill att vi skall se att revolten
i Syrien, liksom revolten i Libyen, organiseras av dunk-
la krafter. Det råder ingen tvekan om att väst liksom isla-
mister finns med bakom kulisserna, men vad spelar det
egentligen för roll?
Är vår fiendes fiende vår vän?
Det tycker inte jag. Oavsett vad som sker efter Assads
fall är det bra att han han störtas. Det var bra att Ghad-
affi störtades.
En ny och bättre värld kan inte vila på några obskyra dik-
taturer. Vi vill ha mer frihet. Det måste bli slut på vänsterns
oförmåga att forma alternativ.
1900-talets resningar var bra men det som ersatte var bara
en bit på vägen. Afrikas revolutioner stannade upp i makt-
kamper som vanns av envåldshärskare. Ett förtryck ersatte
ett annat.
Men lärdomen var ändå viktig.Det går att störta kolonialisa-
törer, det går att besegra imperialiemen, det går att störta
de nya diktatorerna.
Framtiden är ljus. Folk blir bättre utbildade och ser att det
går att förändra.
Lenin skrev en gång om förändringen som att klättra i berg.
Man klättrar rakt upp och så tar det stopp. Då får man gå till-
baka och leta upp en ny väg att ta sig upp.

I dagens P1 Morgon var det ett reportage från Hovsjö i
Södertälje. Det handlade om att man där gjort vissa an-
strängningar för att ändra den situationen som rådde för-
ra året. Då brändes bilar och skolor. Det var stenkast-
ning på bussar och bilar. I mycket var det en beskrivning
på Backa förra året.
I reportaget talar unga män och pojkar om meningslöshet.
Det finns inget att göra. De är inte i någon form av samm-
anhang. I det läget uppstår samma desperation som gör
att vissa självskadar sig. Man måste känna någonting,man
måste vara någonting. Hellre ligist än ingenting alls.
I Hovsjö försöker man nu involvera boende i området. Man
startar ett bolag där boende ingår. Man har nattvandringar.
Man ordnar till en fotbollsplan.
I Backa startade vi Backa BK. Ett lag för många av de grabb-
ar som förra året kastade sten och bärnde bilar. De har till-
gång till Hisingsbacka FCs klubbhus flera gånger i veckan
och de har planer att träna på. De har startat ett lag som idag
leder div 7.
Det har varit lugnt i Backa i över ett år.
De bägge exemplen visar att repression föder mera våld och
ökar risken för upptrappning av konfrontationer.
En av de viktigaste faktorerna för att få projekt som vårat att
lyckas är att hitta rätt personer som leder. Det skall vara män-
niksor som finns i området som är respekterade. F d bus är
de allra bästa. Fotbollen är det bästa medlet att använda då
fotbollen är universell och att så många kan delta. Fotbollen
har ett regelsystem som måste efterlevas och det är ogripbart.
Visst finns det att domare hatas och angrips men inte alls i
samma dimension som man ser på polisen. Det är inte heller
servila medborgare som skall skapas utan att förortens med-
lemmar lär sig att hantera sin ilska och organiserar sig för att
därifrån ta kamp för en bättre tillvaro.

I DN igår skrev Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten
om det jag varnade för i förra veckan, nämnligen att bor-
gerligheten(och då räknar jag in sossarna)tar över SD:s
värderingar.
Denna populism och inte helt öppna rasism är den enkla
vägens politik. Om några få islamister bedriver terror kan
man dra in alla muslimer i samma analys som kräver för-
bud och utvisning som ett snart förverkligat krav.
Om man som i Malmö har problem med antisemtism kan
man förklara det med att det finns för många muslimer
där.

I debattartikeln skriver de bl a:
På SvD:s ledarsida (25/6 2011) går Per Gudmundson igenom invandrade gruppers brottslighet och landar i att en tänkbar lösning är att ”dra ned på flyktinginvandringen”, men att det faller på att regeringar ”anser sig” vara bundna av internationella överenskommelser.


BRÅ dokumenterade 2005 att 99,78 procent av utlandsfödda inte misstänkts för sexualbrott, medan 99,96 procent av dem som fötts i Sverige av svenska föräldrar inte misstänkts för det under samma period. Att då tala om det som ett invandrarproblem är en orimlig generalisering som inte ger några praktiska redskap att förstå och hantera problemet.

Det är ändå positivt att det finns någar liberaler som
tar liberalismen på allvar. Det är viktigt i dessa tider.

Vi borde alla minnas vad Bert och Ian sa några år efter
att de försvunnit från politiken. De sa att de frågor de
drivit i invandringspolitiken till mer än 100%, alltså gick
sossarna och borgerligheten längre än Ny Demokrati,
genomdrevs av riksdagen. Vem minns inte sossarnas
slaskande med de apatiska barnen?

Neo är den svenska tidsskrift som driver denna rasism
längst och arbetar i samma tradition som en gång Sign-
al vars utgivningsår var 1940-45.

Sommarlovet är lycka för många och det är vad
den allmänna diskussionen handlar om. Det är
nästan ett tvång att prata om friheten som nu
skall vara.
I skolan igår pratade rektorn i all välmening om
nyttan av hångel. Det är bara det att alla säkert
drömmer samma dröm att få någon att hångla med
men fler än de som får den drömmer uppfylld får stå
där med ensamma läpper.
Under mina tonår började en tanke växa upp bland
de vuxna om att ungdomen inte bara är lycka och gläd-
je och att alla ungar inte är likadana. Det fanns en em-
pati att många led både sexuell nöd och kände sig en-
samma.
Den tanken verkar idag vara borta. Alla ungar skall vara
lyckliga och är de inte det har de sig själva att skylla.
Denna sommar sitter massor av unga som har fattiga för-
äldrar hemma i sin lägenhet och undrar över livet.
Denna sommar sitter massor av unga som på ett eller ann-
at sätt inte ingår i normen för hur man skall se ut eller vara
och undrar över meningen med livet.
En politisk grundtanke bör vara hur alla skall få ett gott liv
utifrån sina förutsättningar.

"Varför är den gode dum?
Varför är den kloke ond?
Varför är allt en trasa?"

Träffade en gammal kamrat idag när jag var
ute och cyklade. Han är socionom om berättade
att det rör sig i de kretsarna. I veckan var det
en stor demonstration där 400 samlades för att
protestera mot arbetsförhållanden och orimliga
nedskräningar. Skolan har blivit en tummelplats
för att spar in pengar till vinster för riskvilliga in-
vesterare. Man kan ju undra hur stor risk mna tar
om man investerar i skolan och samtidigt är god
vän med de som har makten.
De stora nedrustningen började på 80-talet. Det
var då makten ansåg att man inte längre var i be-
hov av en utbildad underklass. Tidigare under 1900-
talet var ju det en del av det stora demokratiska
projektet. Alla skulle få chansen att göra något med
sitt liv och på någorlunda lika villkor.
Han berättade att han nu bor i Kortedala men inte
trivs. Våldet slår till när man minst anar, ansåg han.
Två restauranter har blivit utsatta för attentat men
då de ägs av blattar tycks polisen inte lägga så myck-
et tid på det.
Jag inbillar mig att vi ganska snart kommer att få en
mer öppen xenofobi. Båda allianserna kommer att se
att det lönar sig att skylla på blattar. Inte mest den
borgerliga alliansen har ju mycket att vinna på det.
Dels får de röster från SD och dels kan de ju skylla
de kommande kapitalistiska kriserna på blattarna.
De avgörande frågaorna om vem som har makten
och vem som verkligen skapar kriserna och vilka som
tjänar på det kommer att kunna sopas under mattan.

Borgerliga intellektuella och ledarskribenter oroar sig för
att det alltmer talas om klass. Det oroar sig framför allt
över när klasshat kommer på pränt.
Det klasshat de oroas över är det som kommer underifrån.

De nämner aldrig eller oroar sig över det klassförakt som
deras kollegor och vänner i de övre klasserna spyr ut öv-
er de som är under.
De oroar sig inte över vinster som tas ut på barn, sjuka
och människor med funktionshinder. De oroas inte över
löjliga bonusar och sanslösa arvoden. De oroas inte öv-
er mutor och momsfiffel. De oroas inte över de stölder
från det gemensamma som skattefifflare och skatteflyk-
tingar rutinmässigt utför.
De oroas inte över segregationen som skol- och byggnads-
politiken genomför.

Nej, de oroas över de som oroar sig över det ovan nämnda.
De oroar sig så mycket att de vill ha munkavle på sådana
som Lindeborg och Myrdal.
Den liberala debatten, enligt dem, är när alla tycker lika och
inte ifrågasätter uppenbara orättvisor.



Jag cyklade förbi ST Sigfridsplan igår och vid en korsning kom
en stor lyxig bil och de kändes som om han inte skulle stanna.
Jag förberedde mig på att komma på huven och rullade ut.
Mannen som körde fick tvärnita. Jag såg honom och hans kvin-
na genom fönstret och kände föraktet. Jag hoppades att han
skulle tuta eller ännu bättre gå ur bilen. Det skedde inte. Över-
klassen vet ju att inte beblanda sig med plebejerna.

Det är överklassens förakt för det gemensamma vi skall diskutera.
Det är överklassen som är problemet inte de som pekar på att pro-
blemet finns.
Och visst fan finns det klasser!

Klasslös papegoja
Med huvudet i överklassröven
Kapitalets hithen 

För många år sedan mördades den lille pojken Bobby av
sin mamma och styvpappa. De båda förövarna skyllde på
varandra. Döden för Bobby var slutet på en historia som
innehöll ständiga kränkningar och ren fysisk tortyr.
Mamman och styvpappan dömdes till tio års fängelse för
vållande till annans död.
De släpps nu efter 6 år och det innebär att båda skött sin
fängelsetid.
GP och ännu mer Aftonbladet skriver nu om detta och namn-
ger både styvpappan och mamman. Jag frågar mig varför?
Hoppas man på en tyst hämnare? Hoppas man att de skall
letas upp och hånas alternativ trakasseras och misshandlas?

Om man har gjort ett brott som de båda lider de nog i sig
själva om de är normalt fungerande. Om de inte lider är de
djupt störda och då  blir detta drev kontraproduktivt.
Driv in en psyko- sociopat i ett hörn och denne kommer osvik-
ligen att slå tillbaka på ett eller annat sätt.

Ibland får man vända sida. Skall man lära något kan man fråga
sig varför ingen gjorde något innnan Bobby dog. Där finns en
fråga som borde kunna hitta lösare. Det finns flera fall där stat
och kommun gått in och hämtat barn från föräldar eller vårdnas-
havare där det blivit opinion mot omhändertagande. Tänk hur
många sådanan omhändertagande som räddat barn som Bobby.

J Edgar är Clint Eastwoods 35:e film som regissör. Om FBI-chefen
Hoover har det skrivits mycket och på frågan om han var homosex-
uell och gick omkring i kvinnokläder ges i denna film egentligen inga
svar. Intressant är dock att Hoover gestaltas som en man med någ-
on form av störning. Hans pedanteri och rädsla för känslor visas i
filmen bero på en synnerligen iskall mor.
Likt McCarthys åklagare Cohn är Hoover bög. Ändå i sin proffession
spelar de ut bögkortet mängder av gånger mot sina motståndare
och frågan som då uppstår är ju:spelades inte det kortet tillbaka?
Många har ju misstänkt att maffian visste och hade dokumentation
på Hoovers böjelser och att detta gjorde att FBI jagade kommunist-
er och svarta men lät maffian vara ifred.
Filmen börjar med att skildra anarkistattentaten 1919 vilka ledde till
massarresteringar och massutvisningar av oliktänkande. Den ameri-
kanska regeringen spelade på rädslan. Det påminner om hur man 2001
använde Twin Towers till att spela ut islamkortet och införa Patriot Act.


Norwegian wood är Ahn Dung Trans sjunde film. Mest kända av dem är
Doften av grön papaya, Cyclo och När solen står som högst. Trans sjun-
de film handlar om en ung mans vedermödor med att bli man och att hit-
ta rätt i tillvaron. Kärleken är livets mening och då blir det svårt när man
älskar en ung kvinna som inte finner sig själv.
Det är som alltid när Tran gör film oerhört vackert och bilderna oftast är
viktigare än dialogen, vilket i sig borde vara filmkonstens credo,men det
jag fastnar för är spelet mellan huvudpersonerna. Den unge mannens
försök att förstå sin älskade, hans tålamod och lojalitet till hennes till-
stånd. Det är tragiskt och vackert på samma gång. Jag kommer att tänka
på Espen Havaardsholms romar Fri från 1985 där romanens unge man
älskar en ung kvinna som ständigt går ifrån honom för att sedan komma
tillbaka.


Coriolanus av och med Ralph Fiennes är en av dessa urtrista moderniser-
ingar av Shakespeare. Pjäsen med samma namn är i fem akter och grund-
ar sig på Plutarkos skrift om Coriolanus som levde på 400-talet f v t.
Det har gjorts en del filmer med Shakespeare som grund med det faller
platt när man lyfter in honom i nutid med språket från dåtid. Jag förstår
överhuvudtaget inte tanken. Det blir bara platt och endast fisförnäm kul-
turell överklass kan gilla att se dylik smörja.

När jag började tugga i mig böcker i mitten på 70-talet
fastnade jag ett tag på de litterära utopisterna eller dys-
topisterna, Orwells 1984 och Du sköna nya värld var ju
två olika sätt att skildra hur diktaturer skapas. I Orwells
med rå repression och Huxleys där diktaturen skapas med
vetenskap, droger och underhållning.


I utkanten fanns Ray Bradbury vars repression jagade böcker
och brände allt de kom åt. Titeln Fahrenheit 451 syftar ju
till att papper antänds vid de graderna.


Jag minns hur jag läset Den illustrerade mannen. Den är skriv-
en på 50-talet och temana i de 18 novellerna är jordens und-
ergång och rymden. Jorden var ju en hotfull plats på 50-talet
och skräcken för vildarna i Tredje Världen kombinerades med
skräcken för att Sovjet skulle bomba med atomvapen.
Nu är inte novellerna några politiska essäer utan våldsamt
spännande berättelser där science-fiction blandas med när-
mast skräcknoveller.
Läsvärt var det i vilket fall.
Nu är Bradbury död.

I veckan skall SvT visa en serie om 80-talet. Jag inbillar
mig att de kommer att hitta saker som de ser som fram-
åtskridande. I själva verket imploderade det humanistis-
ka och kulturen under 80-talet.

Man försökte göra Moberg liberal

Under 70-talet arbetades det internationellt och nationellt
på att hitta verktyg att stoppa den stora vänstervågen som
startade på 60-talet och blomstrade på 70-talet. Med Reagan
och Thatcher förvandlades de planerna till krig.
Niliberalismen slog till med en atomboms styrka.


På bara några år förvandlades musikindustrin till en samling
lallande fjollor som kläddes i plysch och förvandlade musik-
texten till mentala bomber som när de väl tog sig in i hjärn-
an tog död på allt innehåll där.
Filmindustrin lanserade massa serieskit med samma loboto-
merande mål som musikindustrin.
Litteraturen blev inåtvänd, självbespeglande och det episka
försvann. Det blev silurtid att försöka förklara världen. Högsta
mode vara att promota sig själv och visa könet.

Tantsnusket blev epidemiskt. Rika kärringar skrev om fitta och sålde i miljoner
med ruskiga kampanjer vilket gav oss intellektuell syfilis.

Vi fick en renässans för revy och dumdumteater.
Varje tanke som krävde mer än fem ord ansågs vara behäftad
med radikalism. Kändisar gick ut och fick plats och säga att de
läst de stora humansitiska filosoferna men att dessa inte hade
något att säga. Behöver jag säga att de aldrig fick några fråg-
or som kontrollerade deras läsning.

I politiken mördades Olof Palme och K o Feldt och hans höger-
sossar gjorde ekonomisk statskupp. Sossarna drog med Bolt-
fart åt höger för att inte släppa in de öppet nyliberala.
Ute i världen tvärdog befrielsekamperna. Antingen för att de
förlorade sina kamper eller att de segrade och förvandlades
såsom B Traven eller Orwell siade om till samma förtryckare
som de förtryckare de precis störtat.
Trösten vara att de korrumperade öststaterna med Sovjet i spets-
en drevs mot sin undergång i rustningskriget mot Reagan.
80-talet borde skärskådas för att lära sig hur man kan manipu-
lera en värld med konsten och politiken men inte utan ekono-
miska muskler. Musklerna under 80-talet var tungt injicerade
av anabola steroider och trösten är ju att dylik praktik betalas
med för tidig död.


No comments.............................

Idag satt vi och grillade korv i skogen under klassens dag.
Mina fotbollsspelande elever är också intresserade av ann-
at. En har läst Processen som han gärna vill prata om och
framför allt att han inte fattade någonting. Oavsett tyckte
han om att läsa den. Kan litteratur få ett bättre betyg.
Sedan nämnde han Dostojevski och det han hade (läst)
tyckte han var skit.


För drygt tio år sedan trädde jag in i en 6:a i Hjällboskolan
och mitt första möte där var en irakisk flicka som satt och
läste Brott och straff.Klassen f ö var att betrakta närmast
som en värstingklass som jag kom att tycka mycket om.
Jag funderade sedan under dagen vad Dostojevski gjort
med mitt eget medvetande. Av en slump läste jag Spelaren
som 16-åring mellan streaking, lyssnande på Van der Graaf
generator och intensivt drickande av Lemon gin.
Den tog. Så jag läste Brott och straff och fick en läsupplev-
else som gjort att jag hela mitt liv känt mig halv om jag inte
får läsa.


Idioten förstod jag inte först syftet med men när jag senare
kom att intressera mig för etik och Kant så insåg jag att Furst
Mysjkin i Idioten ställde den stora frågan om lögn och sanning
och om hur vi bör leva och uppträda inför livet.


Bröderna Karamasov var som att leva på barkbröd och vatten
i några veckor. Vid den tiden i mitt liv tvingade jag mig att läsa
varje påbörjad bok till slut(bara Bråddjupet,900 sidor, har varit
mig en större plåga). Det är för mycket religion för en inbiten ate-
ist som jag. Frågor som driver stackarna i boken till kriser kunde,
kan, jag bara springa förbi oberörd. Gud finns ju inte.
Onda Andar är intressant. En mycket reaktionär Dostojevski tar
heder och ära av allt radikalt i sin samtid(1870-tal). De radikala
är kalla, egensinniga och föraktar allt. Dostojevski förstår inte
hur man kan ta sin hand från nationen, kyrkan och monarkin.
I stora stycken kan man läsa in Onda Andar i vår samtid. Vi hyll-
ar amerikansk imperialism och storkapitalet, kryddar det med lite
medletida monarki och religiositet. De som inte tycker som det för-
ra klumpas ihop som terrorister eller terroristkramare.


Korven tog slut i skogen. Jag väntade ett tag när eleverna hade
gått. Glöden var ju tvungen att falna och slockna innan jag kunde
gå.

För en man som jag som dagligen umgås med människor
från hela världen blir allt tjat om etnicitet irriterande tjaf-
sigt.
I fotbollen är ju frågan om etnicitet en uppenbat icke-fråga.
Där pratar man om fotbollen i sig och frågan hur man spelar
eller uppför sig är på allmänt plan.
När jag cyklar i området där jag bor har i dagarna eritreanska
familjer haft studentfest och en bsonier firat 50-årsdag med
sin släkt. Eller rättare, det har varit en studentfest och ett 50-
årskalas.
Vi är människor som pratar om frågor som berör oss och vad
vi eventuellt skall göra för att lösa problem. Vad har etnicitet
med det att göra?
Jag är uppväxt och fostrad i en släkt av torpare och skogsarbet-
are i en närmast arkaisk svensk släkt och det jag lärt mig om
rätt och fel eller hur man agerar människor emellan skiljer sig
inte där jag lever och agerar idag.
Människa som människa.

Det finns en del, ganska många, som ställer frågan om etnicitet
så fort de hör tala om ett brott.
Vad löser det om man får reda på om det är en somalier, perser
eller värmlänning?
Ställer man den frågan är man rasist.
Man har en förväntan att brott skall ha en etnisk förklaring och
det är rasism.


70-talets stora framgångar i synen på männsikan och brottet lev-
er kvar men tyvärr i huvudsak bara inom statens ramar. Det kan
blir ett problem då rasisterna manar till kamp mot etblissemanget
och det kan tolkas som att etablissemanget skyddar blattarna.
Därför är det av vikt att folkrörelserna dels fylls på, blir aktiva och
tar ansvar i dessa frågor.


Var inne på Flashback angående en skjutning ikväll i Kortedala och
alla inlägg handlade om hur Kortedala såg ut etniskt.
Dumheten sprider sig.

Myrdal skriver i AB om klasshatet:

De 98 år som gått sedan sammanbrottet 4 augusti 1914 har visat att socialdemokratin inte förmått - eller ens velat - hindra världskrig och krig. Numera ställer man också - som de svenska socialdemokraterna - helhjärtat upp i de nya kolonialkrigen. Visst, deras försök att hyfsa kapitalismen har kunnat ge arbetarklassen och det arbetande folket fördelar som i Sverige genom ”Folkhemmet”. Men när marknaden så krävt har socialdemokraterna allt munväder till trots deltagit i nedmonteringen. För att som deras representanter menat skydda det arbetande folket för marknadens än extremare krav.

I Uppsala Nya Tidning skriver JK Göran Lambertz om Palmemordet.
Han har läst den 13 år gamla Granskningskommissionens rapport
och slås över kritiken där.
Rapporten kritiserar utredningen av mordet på Palme för att denna
inte undersökt möjligheten att mordet kunde ha utförts av polis, mili-
tär eller säkerhetstjänst.
Man kan fråga sig varför inte varje media med självaktning tydligare
lyft fram denna kritik.

Vid tiden för mordet på Palme fanns massor av märkliga figurer i de
ovan nämnda grupperna:
1.Polisen hade stora grupper av fascister, nazister och gammelkon-
servativa som hatade Palme. De såg honom som en orsak till samhäll-
ets förslappning och att allehanda vänster fick uttrycka sig. De önsk-
ade hårdare tag och gärna mer piketbilar och insatsstyrkor. De var al-
la kapabla till att utföra mordet. I grupp eller ensamma.


2.Militärens missnöje var vida känt. Flera höga officerar gjorde ju en min-
dre statskupp när de gick ut offentligt och kritiserade Palme och under-
förstått kallade honom landsfiende. Även inom milittären fanns grupper
med starka sympatier för nazism, fascism och gammelkonservatism.Det
fanns också de som ansåg att Palme spelade under täcket med Sovjet-
unionen. Det är ju ett understatement att säga att dessa herrar var kapa-
bla till att ufröra mordet. Själva eller se till att det blev gjort. I grupp eller
ensamma.


3.Säkerhetstjänsten SÄPO har ju under hela efterkrigstiden besatts av märk-
liga figurer. Deras sammanhållande länk har ju varit vänsterhat. SÄPO jaga-
de vänster med sådan frenesi att även en och annan sosse åkte in i under-
sökningar. Grupper inom SÄPO ansåg att Palme och personer runt denne var
farliga för landet. SÄPO hade goda kontakter med de som kunde utföra våta
jobb. Inom SÄPO fanns fascister, nazister och gammelkonservativa vilka såg
Palme som ett hot mot landets säkerhet. De var i högsta grad förmögna till
att ha utfört mordet på Palme. I grupp eller ensamma.


Min huvudsakliga kritik mot att mordet skulle ha utförts av någon av de ovan
stående grupperna är att jag tror de skulle haft svårt att tiga still om det.Men
om de bara varit några få kommer ju saken i en annan dager.
Alla grupperna ovan är medlem i slutna sällskap som är vana att knipa käft
och skydda varandras ryggar.


Efter Palmemordet hör man aldrig några representanetr från grupperna ovan
ta till orda i samamnhang som rör nazism, fascism och gammelkonservatism.
Dörrarna till det offentliga samtalet tycks ha slutits och endast de med förmåga
att säga ingenting om någonting får uttala sig. Man kan undra varför?
Vi skulle behöva en ny kommission som bestod av journalister, jurister, författ-
are, politiker och lekmän för att få ny fart på vad som hände med Palmemordet.